Gudrun Schymans Blogg

Som ni märker finns det sällan något nytt inlägg här. Det beror på att tiden och orken inte räcker till. Min medverkan i Let´s Dance kräver betydligt mer mental energi än jag kunde föreställa mig. Det är inte bara timmarna med träning utan sedan pågår en inlärningsprocess, hela tiden.  Och just när en dans “sitter”, som valsen i fredags, så är det dags för en ny. Börja från ruta ett igen, alltså. Först ska stegen in i huvudet och sedan ner till fötterna och dessutom i takt.

Till detta kommer intevjuer, klädprovningar och extrainsatta filmningar.

Det är absolut inte så att jag ångrar min medverkan men den tar mer plats än jag kunde föreställa mig. Men ni kan följa mig på Facebook, Twitter och på bloggen på www.tv4/letsdance. Där finns dansens äventyr både i bild och text.

Slutligen – tack för all support om jag och Björn fått hittills. Som ni redan sett, om ni tittar på programmet, räcker det inte med att vara duktig på att dansa. Man måste få folkets röster också.  Alltså – Let´s Vote!

Jag är ledsen men jag hinner inte just skriva något. Jag tränar och tränar och provar kläder och tränar igen och repar med tekniken och tränar igen och nu är det fredag och då gäller det och sedan blir det bråttom för nästa dans ska in i huvudet och ner i fötterna, till nästa fredag, så jag tränar och tränar, också lördag och söndag, och tränar igen och provar kläder och repar med tekniken och så är det fredag igen, osv., osv..  Så här kommer det att hålla på. Hela tiden. Har jag nu förstått. Och ändå hoppas jag det kommer att pågå länge, för min del.

Ikväll får ni titta på tango. Glöm inte att rösta. Det är folket som avgör!

Jag har börjat blogga för Let´s Dance. Ni kan läsa på  www.letsdance.tv4.se eller här;

Allt nytt är svårt i början. Det gällde för att komma igång här (med bloggandet) men det gäller framför allt dansen. Det ser ju så lätt ut. Inte för att jag har följt alla Let´s Dance (har faktiskt bara kollat lite på första) men huvudintrycket är ändå att det ser lätt ut. Fast svårt. På en och samma gång. Det flyter lätt när man tittar på någon annan, varje steg för sig verkar inte svårt men att komma ihåg. Att ha långa serier av steg i huvudet och veta i vilken ordning stegen ska tas och att samtidigt hålla takten och dessutom se glad ut och kanske t.o.m. glatt kika in i en kamera som jag ska veta var den är placerad och i samma stund göra en helomvändning ooch påbörja en ny serie steg.  Det är svårt. Jag lovar!

Detta är numera min vardag. På fullt allvar. Var dag i veckan. Ingen ledig dag. Om inte Björn vore den uppmuntrande och kloka klippa han är så skulle jag kanske haft självbevarelsedrift nog att dra mig ur detta men nu är det inte så. Tvärtom. Det är full fart framåt. Jag har gått in i en tävling och jag har inte gjort det för att bli åtta eller femma. Jag vill vinna!

Hur det sedan går är naturligtvis en annan sak. Många av de andra (mina medtävlare) har vana från scen och musik, flera har tagit koreografi tidigare och det underlättar naturligtvis. Men å andra sidan ska vi inte (bara) tävla mot varandra utan det är våra egna framsteg, vår egen utveckling, som ska bedömas. Säger Björn, när jag suckar över att jag känner mig som lika graciös som en elefant. Och helt dum i huvudet som inte förstår hur fötterna ska flyttas. Jag är inte van vid det. Att känna mig dum alltså. Det är faktiskt inte roligt. Inte ens intressant.

Men jag märker att jag gör framsteg. Cha-cha är vår första dans och i början av träningen kände jag mig fastvuxen i golvet. Stel som en staty. Nu är det andra takter även om jag fortfarande tycker det är svårt att sträcka på benen så till den milda grad att de nästan går av, bakåt. När jag “tar i” och överdriver så jag inte tror att jag ser klok ut, då ser jag i spegeln att det blir riktigt snyggt. Märkligt detta. Det överdrivna blir naturligt i betraktarens ögon. Och det är betraktarens ögon som kommer att  avgöra. Juryns förstås men inte minst era. Redan nu på fredag. Jag kommer garanterat att vara nervös!

Gudrun

Artikel publicerad i GötebrorgsPosten idag.

Jämställdhet handlar inte om några privata livspusselfrågor, utan om politiskt mod och politiska beslut. När alliansregeringen går till val 2010 gör den det med ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget, skriver Gudrun Schyman.

Ur ett jämställdhetsperspektiv råder det ingen tvekan, Sverige behöver byta regering. Det handlar till och med om en ren överlevnadsfråga, för kvinnor. På samma sätt som Miljöpartiet uppstod ur partietablissemangets oförmåga att hantera miljö- och livsstilsfrågor under 1980-talet har Feministiskt initiativ uppstått ur insikten att de etablerade partierna inte mäktar med jämställdheten in på 2000-talet.

Feministiskt Initiativ startades mot bakgrund av att jämställdheten, trots hundratals år av feministiskt arbete, goda intentioner och uppdaterad lagstiftning, inte genomfördes. Inte heller har möjligheterna att ta sig fram i samhället omfattat dem som flytt eller flyttat hit från andra länder. Eller dem som öppet rört sig utanför hetero- och kärnfamiljsnormen. Människor lever väldigt olika och måste ändå omfamnas av politiken. Inte alliansens starka sida precis!

Ekonomisk och social jämlikhet har inte ett kön eller ett särskilt etnisk ursprung. Det måste helt enkelt vara allomfattande – och inkluderande. Den feministiska analysen skär in i varje stor framtidsfråga: klimatet, arbetsmarknaden, samhällsbyggandet, trygghetssystemen, familjepolitiken. Hur slår politiken mot män, hur slår den mot kvinnor?

I stora delar kommer den feministiska och den antirasistiska analysen fram till samma slutsatser: diskrimineringen i samhället är strukturell och måste också mötas på ett strukturellt plan.

Jämställdhet handlar inte om några privata livspusselfrågor, utan om politiskt mod och politiska beslut. Och en trovärdig feministisk analys är just den politiska pusselbit som helt saknas i alliansens sluggerpolitik. Det går inte framåt, det går bakåt. Ett solidariskt samhälle är ett samhälle där alla är med, inte bara på jobbtåget, utan på livståget. Vi talar om värdighet och respekt, inte om arbetslinjer och skenfeminsim. Alliansen fattar beslut, men de fattar ingenting.

När Feministiskt Initiativ kom ut som politisk kraft 2005 startade en feminismtävling bland de etablerade partierna. Socialdemokraterna – nätverket Feministas, Centerpartiet – Feminism för alla och Folkpartiet hävdade desperat feminismens liberala ursprung som vore det en garant för dagens politik. Kristdemokraterna, som på senare tid markerat mot både feminister och feminism, snickrade på sin etiska halleluja-feminism. Och lika hastigt som feminismen klistrades på partiprogrammen 2005, lika hastigt dog den i plötslig feministisk död med drevet mot Fi i valet 2006. Detta förvånade knappast någon, men är anmärkningsvärt. I efterhand kan vi konstatera att feministinfluensan var snabbt övergående och att höger- vänstersjukan fortsatte med sin torrhosta.

När regeringen går till val 2010 gör den det med ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget. I budget efter budget omfördelar resurser från kvinnor till män. Regeringens skattesänkningar leder till att män gynnas med sina vanligtvis högre löner. Samtidigt tvingas en kvinnodominerad offentlig sektor hålla nere såväl personalens rättmätiga lönekrav som antalet sysselsatta – trots att både verksamheterna och krisekonomin skulle må bra av det omvända.

Inkomstskillnaden mellan könen har ökat med 12 800 kr per år sedan 2006 och 57 procent av skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor. Kort och gott: allianspolitiken gör det mer lönsamt att vara man. För feministiskt initiativ är det självklart att utmana denna vrångpolitik.

Att den rödgröna oppositionen är bättre (än alliansen) på jämställdhet är ingen garanti för ett genomslag i jämställdhetsfrågan. Det vet vi sedan tidigare. De ville eller vågade inte ta de politiska beslut som krävdes. De är svarslösa när det gäller lönediskrimineringen mellan kvinnor och män. Vi fick inte heller se genomförandet av viktiga reformer som lagstiftning om rätt till heltid och en individualiserad föräldraförsäkring.

När vi nu inför valet 2010 för första gången i historien går mot ett tvåpartisystem är risken uppenbar att jämställdhetsperspektivet återigen kommer i skymundan.

Och visst finns det andra riskmoment inför det kommande valet. I Sverige liksom i Europa i övrigt har de högerextrema krafterna fått luft under vingarna. Feministiskt initiativ är det parti som tydligast har antidiskriminering och universella mänskliga rättigheter som ideologisk grund. Vi är det bästa alternativet för den som vill motverka Sverigedemokraternas konservativa, kvinnofientliga, homofobiska och rasistiska politik. Vi är motkraften till en fortsatt allianspolitik som kramar redan rika män till ett innanförskap och knuffar ut kvinnor, barn och ensamstående föräldrar till ett snart cementerat utanförskap.

Läget för jämställdheten är helt enkelt sämre nu än när Fi bildades 2005.

Det är lätt att tro, när media slutat bevaka de feministiska frågorna att Fi är en rörelse på dekis. I verkligheten pågår ett genuint gräsrotsarbete i hela landet som kommer att förvåna många. Utanför de etablerade tidningarnas politiksidor och tv-kamerornas ljus sjuder det av aktivitet och allt fler söker sig till Fi för att få vara med och skapa vardagspolitik.

En röst på Feministiskt initiativ i valet 2010 är ett löfte för ett regeringsskifte. Vi är garantin för en feministisk opposition som granskar regeringens förslag utifrån ett jämställdhetsperspektiv – vare sig de kommer från de blåa eller de rödgröna.

Ett GOTT NYTT till er alla!
 
Året börjar med en bra nyhet – HEJA Spanien.
 
“Spanien kommer att vara ordförande i EU under första halvåret 2010. Jämställdhet och jämlikhet samt innovation kommer att vara övergripande teman för det spanska EU-ordförandeskapet.”
 
“Effective equality between men and women is one of our internal priorities and it will also be a priority during our Presidency. For this purpose we will support the preparation of a Plan for Equal Opportunities for Men and Women for the 2011-2015 period, with special emphasis on labour issues.
Another key objective will be to continue the fight in favour of eradicating all forms of gender-based violence. We will propose two initiatives: the creation of a European Gender-Based Violence Monitoring Centre and the promulgation of a European Protection Order, which will extend the security measures adopted by the judicial entities in any Member State to the entire European territory.”

Föreningen Sveriges Socialchefer har en förening. Vice ordförande är Yngve Sundin. I sin summering av år 2009 skriver han bl.a. så här:

…”Särskilt uppmärksammat har regeringens brist på inkännande varit när det gäller sjukförsäkringen och konsekvenserna för enskilda sjuka människor. Media har på olika sätt visat på konsekvenserna vilket föranlett regeringen till taktisk reträtt. Sören Kierkegaards formulering – om man skall föra en människa mot ett bestämt mål så måste man finna människan där hon är och börja just där – har här påtaglig aktualitet. Att hjälpa är inte att härska utan att tjäna.

Ibland blir innehav av makt en grogrund för bristande lyhördhet. Hannah Arendt formulerade detta väl i boken Om våld, nämligen att all makt i sig bär på risk för korruption och frånvaro av medkänsla.”….

Ordet säkerhetspolitik associerar de flesta med utrikespolitik och försvaspolitik. Det handlar om territorium, revir och kontroll. Det handlar om män som med vapen i hand ska förstås som försvarare av kvinnor och barn. Det handlar om patriarkalt tänkande som pågår trots upprepade misslyckanden. Mer militär ger inte säkerhet, i synnerhet inte för kvinnor och barn. Det visar med all önskvärd tydlighet de krig som f.n. pågår, t.ex. det i Afghanistan.

Om vi skulle våga vidga begreppet säkerhet och börja tala om en politik för att människor ska  kunna vara säkra så är misslyckandet ännu värre. Särskilt om vi ser på den halva av befolkningen som heter kvinnor.

Antalet anmälningar som gäller mäns våld mot kvinnor har ökat med 34% de senaste tio åren, enligt Brottsförebyggande Rådet, BRÅ. För två år sedan anmäldes 26 900 fall. Väldigt få män blev dömda.  Mörkertalet är stort och en uppskattning är att runt 80% av våldet mot kvinnor, i nära relationer, aldrig anmäls. Allt enligt BRÅ.

Det betyder att varken säkerhetspolitik eller rättsäkerhet omfattar kvinnor.

F! samlade medlemmar till Rådslag nu i helgen. Lördag och söndag i Göteborg, fulla dagar med kreativa och inspirerande diskussioner om feminismen förändringspotential och om hur vi ska se och förstå alla olika maktdimensioner i samhället. Intersektionalitet är vår utgångspunkt och det måste synas – i vilka vi är och vad vi gör.

Vi diskuterade viktiga frågor inför valet också. En fråga som många lyfte upp gäller Barnkonventionen. Kravet är att den ska göras till svensk lag. De flesta tror att det redan är gjort, eftersom Sverige som land skrivit under själva konventionen, men det finns fortfarande en rad paragrafer som inte har omsatts i tvingande lag. Det gör att barn, särskilt de som kommer från andra länder än Sverige, har dåligt skydd och urholkade rättigheter. FN har kritiserat Sverige men ändå kvarstår bristerna.

Jag läser i dagens Expressen att Liza Marklund på ett förtjänstfullt sätt uppmärksammar precis den frågan. Ni kan läsa mer på http://www.expressen.se/Nyheter/1.1796657/liza-marklund-vuxna-ar-mer-varda-an-barn. I den här frågan är vi helt överens, F! och Marklund.

 
 Kvinnors ”dubbelarbete” och allt vad det innebär av stress, hälsoproblem och sämre möjligheter i arbetslivet, görs ofta till individuella problem, förpackat i en påse som det står ”Livspussel” på.  Jag menar att det snarare handlar om lösningar på strukturell och politisk nivå. Idéerna som mejslades fram under 70-talets kvinnorörelse har klimathotet  nu gjort högaktuella.¨

Viktigt att veta är att det var ett annat politiskt klimat på 70-talet. Utvecklingen har sedan dess gått mot en privatisering i alla bemärkelser. Också de politiska perspektiven har snävats in. Strukturella problem omdefinieras till privata tillkortakommanden.. Det har inneburit att diskussionen om samhällsplanering, bostadsbyggande och kollektivhus nästan betraktas som ”sekterism”.  Det handlar alltså inte bara om att den feministiska rörelsens agenda förändrats, utan snarare har hela samhällsklimatet förändrats.

Nu måste frågorna aktualiseras igen. De krav som kvinnorörelsen drivit länge om närhet i samhällsplaneringen, kortare arbetstid och ett ekonomiskt och ekologiskt helhetsperspektiv, är nämligen på ett avgörande sätt kopplat till klimatfrågan.

Ser vi på den internationella utvecklingen inom samhällsplanering och bostadsbyggande så finns där ett tydligt mönster – ökande transporter. Hur många barn kan till exempel gå själva till och från skolan? Antalet har gått ner i alla länder. Det innebär att föräldrarna måste följa eller köra dem. Resultatet blir det ännu mer biltrafik, ännu farligare – och ännu färre kan gå själva. Man kan mäta hur lång tid det tar för människor att bädda och städa, men hur mäter man det ”onödiga” resandet?

Klimatfrågan öppnar för nödvändiga förändringar just av den typ som länge diskuterats inom en bred kvinnorörelse. T.ex. frågan om arbetstidsförkortning. Den kan vara en motor och ett verktyg i den förändring av våra konsumtionsmönster som är nödvändig. Därför är den frågan viktig att lyfta igen, nu i ett bredare perspektiv. Fackföreningsrörelsen, där de tongivande delarna fortfarande är mansdominerade, har alltid varit kallsinniga inför kravet på kortare daglig arbetstid men nu är tid att tänka om.

 Det är faktiskt inte så länge sedan det fanns en stor majoritet som såg att välfärdsutvecklingen också innefattade en fortsatt förkortning av arbetstiden. Att gå från 48 till 40 timmars arbetsvecka tog tid. Men när det sista steget togs, på 1970-talet, och lediga lördagar infördes, fanns det  en bred majoritet i riksdagen, bortsett från moderaterna, som ville se en fortsättning. Enligt en statlig långtidsutredning från den tiden skulle 30-timmarsveckan vara genomförd år 2010!

I samhällsdebatten verkar alla verkar vara överens om att barn och unga behöver mycket mer tid med sina föräldrar, att små barn inte ska ha för långa dagar på dagis och att även tonåringar behöver mycket tid med föräldrarna. Det här står i stark motsättning till regeringens, och numera också oppositionens (?) politik, där allt fler ska jobba allt mer, allt längre.  Därför är det viktigt att arbetstidsfrågan breddas till att handla om mer än föräldraskap.

 Arbetstiden får konsekvenser för miljö, hållbar utveckling, hälsa, stress, som särskilt drabbar kvinnor på grund av dubbelarbetet,  och är en viktig del i en allmän välfärdsutveckling.

Komplexa sammanhang och frågor, som klimatfrågan, ska inte snuttifieras. Tvärtom måste vi se att långsiktig hållbarhet måste ha sin förankring i ett vidgat välfärdsbegrepp där sänkt arbetstid kan resultera i både minskade utsläpp och minskad överkonsumtion. Tid eller prylar – vad värdesätter vi mest. Vad naturen tål vet vi numera och insikten att vi redan passerat smärtgränsen måste mana till eftertanke.

 Gudrun

Avanza Bank hade möte för alla sina kunder i Göteborg idag. Tusen personer i publiken. Ett inslag i programmet var ett estradsamtal mellan mig och Sven Hagströmer och bankens vd Nicklas Storåker. Mansdominansen i näringslivets styrelser och ledningar var ett givet tema. Norges kvoteringslag var inget som föll herrarna i smaken. Det är kompetensen som ska avgöra. Minsann. Men om männen är oförmögna att se kvinnors kompetens, för att de är förblindade av sin egen tolkning, måste väl ändå något göras?

Jo, det var vi överens om. Och kanske lite överaskande visade det sig att både Sven Hagströmer och Nicklas Storåker ville se en individualisering av föräldraförsäkringen.

Det är den politiska reform som har den absolut största förändringspotentialen, både på kort sikt och på lång sikt. Den förändrar diskussionen om ansvaret i föräldraskapet, om lönesättningen och, hoppas jag, den lägger grunden för en modernisering av arbetstiderna så att livet får företräde framför arbetslivet. Inte minst för barnens skull är det nödvändigt.

Ett uppiggande samförstånd över traditionella gränser. Att F! är det ända politiska parti som nu aktivt driver frågan om delad föräldraförsäkring borde göra det lättare för fler i nästa års val.