Gudrun Schymans Blogg

Vem är villig att offra vad och varför?

Jag vill ha Gudrun Schyman inne i politikens betongbunker, skriver Unni Drougge. Inte utanför i en tynande feministisk rörelse utan politiskt inflytande. Vänstern ska snart diskutera nytt ledarskap och tillfället kunde inte vara bättre för Gudrun att bjuda upp till dans för med Schyman på golvet skulle Vänstern få en helt annan lyster, fortsätter hon. Offret heter F!. Kanske är Feministiskt initiativ den gödkalv som slaktas för att fira den förlorade dotterns återkomst?

Samma tankegångar mötte jag i valet. Alltifrån enskilda V:are som i personliga meddelanden drömde om att jag skulle återvända till partiet, till aggressiva uppmaningar från både V och S om att feminister skulle svika sina visioner, just på valdagen, och förstå att nu gällde det ett högre mål -  regeringsfrågan. Den som gick längst i spekulationer menade att en röst på F! i själva verket var att stärka SD:s inflytande i riksdagen. Kontentan var att den som vågade vara feminist på valdagen i själva verkat var rasist. Makabert är bara förnamnet!

Men hot går hem. Det visar valresultatet. Den som på valdagen taktikröstade för en rödgrön seger – men som egentligen ville se F! i riksdagen – fullföljde en klassisk tradition att låta i princip vad som helst gå före feminismen. Det är en taktik med lång historia, men så har också jämställdhetsframstegen dröjt.
För mig är det här inte en fråga om vem eller vad som ska offras. För mig är frågan:  – Hur länge tänker så många acceptera att feminismen ska stå tillbaka för andra politiska prioriteringar? Är det inte klassfrågan så är det klimatfrågan. Är det inte välfärden så är det vården. Alltid är det någonting som ska gå före feminismen och kvinnors rättigheter.
F! har tröttnat på sådana konstruerade konflikter. Tvärtemot andra partier gör vi inte misstaget att separera feminismen från andra politikområden. Att särskilja feminismen från resten av samhället får konsekvenser. I början av 80-talet motsvarade kvinnors löner drygt 80 procent av männens. Trettio år senare tjänar kvinnor i genomsnitt fortfarande 4.400 kronor mindre än män. Ingen av de regeringar som avlöst varandra under de senaste tre decennierna har kunnat påverka detta lönegap. Nu kräver inte bara F! utan också fackförbunden, bl.a. Vårdförbundet och SKTF, politiska initiativ.
Varför ser det ut så här? Jo för att det saknas konkret och prioriterad feministisk politik. Andra politiska frågor har kontinuerligt definierats som viktigare, mer angelägna. I den tidiga arbetarrörelsen motarbetades kvinnor med hänvisning till att klasskampen skulle befria även kvinnan. I sextio- och sjuttiotalens politiska rörelser påstods kvinnor ta upp ”personliga” frågor till skillnad mot männens viktigare politiska frågor.  Det födde den feministiska parollen Det personliga är politiskt. De historiska processerna är konsekventa: gång efter gång ställs kvinnors rättigheter i väntrummet, alltmedan den ”riktiga” politiken går före.
Jag vet att Unni Drougge och jag har samma politiska mål – Jämställdhet och stopp för all diskriminering. För mig saknar de riksdagspartier som skrivit in feminismen i sina partiprogram trovärdighet. I den rödgröna valplattformen fanns samhällets mest grundläggande diskriminering inte nämnd. Feminister måste göra det som miljörörelsen gjorde. Gå samman, organisera och manifestera makt genom att ställa upp i val. Det är ett långsiktigt arbete men det finns ingen annan väg. Nostalgiskt tillbakablickand

Trots många år av utfästelser från såväl politiker som arbetsmarknadens parter är lönegapet mellan kvinnor och män i stort sett oförändrat sedan tre decennier tillbaka.

Under Almedalsveckan  i somras gjorde vi i Feministiskt initiativ vad vi kunde för att få upp frågan på dagordningen. Vår symboliska protest i form av att bränna 100 000 kronor – motsvarande vad landets kvinnor går miste om per minut ­– fick eko i hela världen. Det som inte fått lika stor uppmärksamhet är att flera fackförbund i dag menar att en del av ansvaret för lönefrågan måste lyftas till en politisk nivå. Dagens ordning ger nämligen inte facken möjlighet att på egen hand åtgärda lönegapet. De olika fackliga organisationerna har ansvar för sina medlemmar, inom sin del av arbetsmarknaden. Att arbeta för utjämning mellan olika sektorer ligger inte inom förbundens ansvar. På samma sätt ser det ut inom arbetsgivarorganisationerna. Det gängse svaret att det här, lönediskrimineringen, är en fråga för arbetsmarknadens parter, håller alltså inte.

Veckan innan valet gick Vårdförbundets ordförande ut i en debattartikel (Arena) och krävde svar från samtliga riksdagspartier på frågan om vad de tänkte göra för att rätta till missförhållandena. Hon beskrev hur ambulanssjuksköterskor, efter fem års akademisk utbildning, hade lägre löner än sopåkare. Fick hon något svar från något parti i riksdagen? Nej. För några dagar sedan tog SKTF:s ordförande upp samma problem i en artikel (DN debatt 26 sept) och föreslog en statlig kommission. Hon skrev ”… i avtalsrörelse efter avtalsrörelse har vi lyft frågan om strukturella löneskillnader utan att nå några större framgångar.” Hon riktade en rak fråga till Reinfeldt: – Är du beredd att medverka till att minska lönegapet mellan kvinnor och män? Har hon fått något svar? Nej.

Däremot har det kommit kommentarer från Sydsvenska Dagbladet, i en ledare den 27 september. Där menar man att det inte finns några mirakelkurer för att motverka strukturella löneskillnader och upprepar det gamla beprövade och resultatlösa mantrat: ”Högre löner i kvinnodominerade yrken kommer främst att åstadkommas med mer lönekonkurrens också i den offentliga sektorn. Det som krävs är satsningar på större valfrihet, ett utökat antal huvudmän, en förbättrads jordmån för entreprenörskap.”

Man/kvinna tar sig för pannan! Det är samma svar som de borgerliga partierna närmast ryggradsmässigt levererat de senaste 15 åren och som arbetsgivarorganisationerna också har som sin ramsa. Det har genomförts bolagisering och privatisering på löpande band det senaste decenniet. Det har inte gett resultatet högre löner.  Samma retorik använder också de rödgröna politikerna, fast man säger tvärtom, dvs. att kommuner och landsting ska tillföras mer pengar och att det ska leda till att lönerna höjs inom vård, skola och omsorg. Vi vet av erfarenhet att resurstillskotten till offentlig sektor hittills inte har resulterat i ett minskat lönegap – av det enkla skälet att kvinnors löner inte prioriteras framför andra behov i den offentliga sektorn. Dessutom – alla talar bara om offentligt anställda kvinnor. Hälften av alla kvinnor jobbar i privat sektor. Samma sektorsdiskriminering finns där.

Vad det handlar om är att vi måste våga förändra de värderingar som ligger till grund för dagens lönebildning. Det finns ett unket 50-talstänkande i botten idag. Föreställningar om att det är mannen som är familjeförsörjaren och därför ska ha fast heltidsjobb men en lön att leva på, medan kvinnan fortfarande förväntas vilja dryga ut hushållskassan när hon jobbar. Alltså behövs varken heltid eller anständiga löner. Det finns ju en man i familjen… Pappa Metall ska gå före och mamma Kommunal ska komma efter.

Visst är det pinsamt att vi inte kommit längre men för att vi överhuvudtaget ska kunna komma vidare krävs det att vi erkänner att könsmaktsordningen är inte i första hand en kapitalistisk kalkyl, utan en envist återkommande uppdelning av världen i manligt och kvinnligt, med stora minustecken framför allt som kallas kvinnligt. Det är ett mönster som reproduceras i våra sovrum, i media och reklam – och, inte minst, i lönekuverten.

För jämställda löner behövs alltså ett politiskt initiativ som siktar in sig på kärnfrågan: lönerna. Det är rimligt att ansvaret för den ekonomiska utjämningen delas av arbetsgivarna och skattebetalarna. Feministiskt initiativ har föreslagit att hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansierar en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer kvinnors löner. Fonden finansieras via en höjd arbetsgivaravgift med en halv procentenhet och ett lika stort statligt tillskott. Det förslaget står inte på något sätt i motsättning till SKTF:s förslag om en Jämställdhetskommission eller Vårdförbundets förslag om politiska initiativ. Tvärtom har vi samma syn: många har haft lång tid på sig att göra mycket, men förändringarna har uteblivit. Nu är det dags för politiska initiativ.

Vad den här frågan också visar är behovet av ett självständigt feministiskt parti, som inte låter sig bakbindas av politiskt vanetänkande eller lojaliteter med manliga maktstrukturer inom samhällets olika institutioner.

Gudrun Schyman
 

_____

Feministiskt initiativ måste själva lägga ut valsedlarna i vallokalerna runt om i landet, både  på valdagen den 19 september och i förvalslokalerna som öppnar nu på onsdag den 1 september. Alla händer och fötter behövs för att det ska bli möjligt för människor att rösta på F!
Den som lägger valsedlar måste inte själv rösta på F!. Det räcker med att anse att det är en demokratiskt rättighet för varje medborgare att själva kunna välja att ta en F!-valsedel i vallokalen. Det handlar alltså om en ren demokratiinsats.

Lägg till dig själv i vårt webbaserade system så kommer du att få kontakt med någon nära dig, som har valsedlar: http://fivalsedlar.se/. Dina uppgifter lämnas inte ut till obehöriga.

Sverigedemokraterna får mycket media. Det finns två skäl. Det ena är att de ligger nära fyraprocentsspärren. Det andra är att ingen vill ha med dem att göra. Att ingen vill ha med dem att göra beror på att de har politiska uppfattningar som rimmar illa med den demokratiska grundsyn som vilar på respekt för varje människas värde och likabehandling. De förordar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter. Ett land, ett folk, en kyrka, ett språk, en typ av familj, osv. är kärnan i deras politik.

När opinionsmätningar visar att väljarstödet tenderar att nå riksdagsspärren skulle man kunna förvänta sig en politisk debatt som klargör värdet av en politik för icke-diskriminering och mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Men den debatten saknas. I ställer rör sig debatten om huruvida SD ska få komma till tals. De väljare som i opinionsmätningar stödjer SD känner sig spottade på och upplever att de etablerade partierna vänder dem ryggen. De får alltså inga argument som skulle kunna förändra deras synsätt utan snarare moraliska fördömanden. Jag har fått mail från personer som tänker rösta på SD i ren trots.

Det blir en tystnadens kultur i politiken som rimmar illa med ambitionen om en demokratisk dialog. När centrala media beslutar att SD inte ska finnas med i utfrågningar tvingas man samtidigt att sortera bort andra politiska rörelser, som är ideologisk motkraft till SD.

Feministiskt initiativ är en sådan rörelse.. Mot SD:s  politik kränkningar av mänskliga rättigheter och diskriminering sätter vi universella mänskliga rättigheter och antidiskriminering. Det är vår utgångspunkt när vi adresserar alla politikområden.

Också SD adresserar alla politikområden. SD är inget enfrågeparti, även om de förordar en och samma lösning på alla problem, nämligen stoppa invandringen. Alltså är det viktigt att granska deras politik också på andra områden än invandrar- och flyktingpolitiken. Kvällens debatt i Agenda handlade om våldtäkter. SD har läst statistik som fan läser bibeln. Man påstår att det går att stoppa våldtäkter genom att stoppa invandringen. Den överrepresentation av utländskt födda förövare sammanfaller snarare med att det är män, dåligt utbildade och ekonomiskt svaga, som är överrepresenterade. Precis som i andra brott är klass och kön mer samverkande än etnicitet och kultur.

SD:s recept för att stoppa våldtäkter är att stoppa invandringen, sätta upp fler övervakningskameror (de flesta våldtäkter sker i sovrummen så det blir alltså där kamerorna ska sitta?) och ge pepparspray till kvinnorna. Den genuskunskap som visar oss hur könsstereotyper lägger fast en mansroll som fylls med våld och virilitet och underförstådda uppfattningar om att mäns sexualitet är okontrollerbar och kvinnors kroppar ska stå till förfogande, ja den kunskapen betraktar SD som trams. De stereotypa könsroller vi har menar SD är nedärvda och ska ligga till grund för organiseringen av samhället, dvs. mannen på jobbet och kvinnan hemma med barnen. Abort ska förbjudas efter 12:e veckan eftersom vi behöver fler barn i landet. Svenska barn alltså. Inte barn som har föräldrar som är födda någon annan stans.

Att våga utmana SD på debatt ser jag som både en demokratisk rättighet och en demokratiskt skyldighet. Jag tror inte att det går att tiga ihjäl högerextrema åsikter och närmast fascistiska
föreställningar om en ”ren” nationalstat. Jag tror att vi måste våga lita till människors förmåga att kritiskt kunna ta till sig eller avvisa information. Och jag tror att vi måste våga lita till en demokratiskt process där forskning, fakta och folkbildning  kan fördriva fördomar och förnedring. Jag tror helt enkelt på talesättet att om man sätter trollen i solen så spricker dom!

Att partiledarna i riksdagspartierna väntar med att möte SD kan jag förstå. Det vore att ge dem mer uppmärksamhet än de förtjänar. Men lokalt och regionalt borde partiernas företrädare våga ta debatten. Att media under Prideveckan i Stockholm skrev spaltkilometer om det faktum att SD inte bjöds in till debatter och paneler, samtidigt som de partier som var som mest aktiva, hade flest arrangemang och har störst engagemang i de politiska sakfrågorna, inte fick en rad, visar hur fel rapporteringen kan bli.

För Feministiskt initiativs del, som ett parti som är SD:s absoluta ideologiska motpol, är det självklart att medverka till att väljarna få så bred information som möjligt om var vi står, men också våra politiska motståndare.

Gudrun Schyman

SVT:s och Ekots satsning Valpejl har skickat enkäter till 5.000 riksdagskandidater runt om i landet. En av frågorna i enkäten var ifall riksdagskandidaterna vill ha kvar det omdebatterade Rut-avdraget, alltså skattelättnaden för hushållsnära tjänster som städning och barnpassning. En annan var om de själva gjort avdrag. Gudrun Schyman svarade sanningsenligt “nej” på den första frågan och “ja” på den andra.

- I somras anlitade jag vid ett tillfälle en städfirma för en storstädning med fönsterputs och allt. När jag fick fakturan var Rut-avdraget redan gjort. Jag tror också att så är fallet med en dränering som jag fick hjälp med, men att det då handlade om en faktura med Rot-avdrag. Jag har alltså inte ansökt om avdrag utan betalat de fakturor jag fått, säger Gudrun Schyman.

Feministiskt initiativ vill avskaffa både Rut- och Rot-avdraget. Systemet med att enskilda personer eller hushåll får skatteavdrag för vissa tjänster innebär ju att dessa personers konsumtion betalas av alla andra. Alla får alltså vara med och betala för någras konsumtion. Detta gäller både Rut- och Rot-avdraget. Därför vill Feministiskt initiativ inte ha något av dem.

- Jag har inte ändrat uppfattning om Rut och Rot. Jag vill avskaffa avdragen. Jag är fortfarande övertygad om att våra skattepengar kan användas till bättre saker som stärker välfärden och jämställdheten. Jag ser ingen motsättning i att jag vill avskaffa avdragen och att jag betalat två fakturor där de redan är gjorda. Politik handlar ju om hur vi på strukturell nivå ska förändra samhället, säger Gudrun Schyman.

Pressmeddelande från Feministiskt initiativ fredagen den 6 augusti

Feministiskt initiativ vill att NATO:s bombövningar i Sverige upphör
2010-08-06 15:54  

Just nu utövar USA flygbombövningar i Norrbotten när svenska försvarsmakten samarbetar med NATO. Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, som är på Norrlandsturné menade under sitt torgmöte i Luleå på fredagen att det militära samarbetet med NATO omedelbart måste upphöra.

Under sommaren pågår bombövningar med bas på flygflottiljen F21 i Luleå, under betäckningen »Loyal Arrow», vilken är en av de största flygövningarna som någonsin genomförts i Sverige.

– Vi ser en ökad militarisering på det säkerhetspolitiska området, inte minst i och med Europeiska Unionens förpliktigade försvarssamarbete, men också genom att Alliansregeringen samarbetar med NATO i den bombövning som USA just nu utför i Norrbotten. Det är dags att tala klarspråk kring frågan att Sverige inte längre har ambitionen att vara alliansfritt utan befinner sig i krig. Sverige måste omedelbart stoppa den bombövning som pågår i Norrbotten och dra tillbaka sina militära insatser från Afghanistan, menade Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ i Luleå på fredagen.

– Det sker en militär upprustning när vi istället borde ha målsättningen militär nedrustning i Sverige. Det finns en okunskap om vad säkerhet är inom regeringen. Enligt FN dör fler kvinnor till följd av närstående mäns våld än det totala antal som dör i väpnade konflikter i världen. Det är därför hög tid att omdefiniera säkerhetsbegreppet – säkerhetspolitik måste handla om människors säkerhet och inte nationers säkerhet, fortsatte Schyman.

– Sverige har möjlighet att och borde istället satsa på konfliktförebyggande åtgärder och fredsfrämjande medlingsinstitutioner. Feministiskt initiativ stödjer den demonstration som sker i Luleå under lördagen under parollen ”NATO ut ur Sverige”, och uppmuntrar Luleåborna att gå ut och delta i demonstrationen mot USA:s bombningar i Norrbotten, avslutade Schyman.

 Mer information

Feministiskt initiativs pressjour 0706-100 191

Feministiskt initiativs hemsida: www.feministisktinitiativ.se

Gudrun Schymans valkampanjsida: www.letsvote.se

Alexander Baard och Oscar Schwartz anklagar mig (Expressen den 30/7) för att vara en moraltant som inte hör hemma på Pridefestivalen därför att jag tycker att sexköpslagen är en bra lag.  Jag har deltagit på Pride just nu och kommer att göra det i fortsättningen också. Min erfarenhet är att Pride präglas av människor med olika åsikter och erfarenheter. Jag har aldrig hört att det bara skulle vara motståndare till sexköpslagen som är välkomna. Tvärtom är många homosexuella män förbannade för att Baard och Schwartz för fram extrema åsikter i deras namn.

Det mest upprörande med Baards och Swartz artikel är att deras argumentation visar på en ”sköt dej själv och skit i andra”- mentalitet. De skriver: ”Sexköpslagens försvarare rabblar problemsiffror om prostituerade som av olika skäl hamnat i myndigheters blickfång. Det är som att sätta sig på SÖS-akuten en lördagskväll och hävda att hälften av alla svenskar som roar sig blir knivskurna och magpumpade – och att lördagskvällar därför måste kriminaliseras.” En mer öppen vonoben-attityd riktad till de som far illa i prostitutionen har jag sällan sett. Är det så vi ska tänka i Baards ultraliberala värld?

Till skillnad från Baard och Swartz, som anser att staten ska lägga sig i människors liv så lite som möjligt, så menar jag att samhället ska använda juridiken för att stötta och hjälpa människor som riskerar att exploateras och fara illa. På samma sätt som det är viktigt med en restriktiv narkotika- och alkoholpolitik, därför att droger och alkohol riskerar att förstöra livet för många människor, är det viktigt med en sexköpslag, eftersom många far illa i prostitution. Visst finns det människor som klarar av att använda droger med måtta och visst finns det människor som säljer eller köper sex som uppenbarligen trivs med det. Men med den kunskap vi har idag är det oändligt många fler som far illa än de som inte gör det, både på det nationella planet och på den internationella marknaden.

Sexköpslagen är ett viktigt verktyg för att minska prostitutionen.Det är majoritetens erfarenheter som fått  utgöra grunden för lagstiftningen kring prostitutionen. I den heterosexuella prostitutionen, den som vi har mest kunskap om, visar det sig att det i de absolut flesta fallen är män som på mer eller mindre brutala sätt utnyttjar kvinnor. Det är för alla dessa utnyttjade kvinnor som sexköpslagen ska finnas. Utan sexköpslagen hade rättsväsendet idag t.ex. inte kunnat fälla före detta länspolismästaren Göran Lindberg, som systematiskt utnyttjat unga kvinnor.

Hur menar ni, Baard och Swartz, att samhället ska hantera män som utnyttjar kvinnor och män sexuellt i prostitution? Ni ger inga lösningar i er artikel. Antingen är ni okunniga eller så skiter ni helt enkelt i utsatta människors erfarenheter. Ni beskriver sexköpslagen som ”ett groteskt övergrepp på medborgerliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle”. Betyder det att det är inte de kvinnor som anmält f.d. länspolismästaren som blivit utsatta utan det är i själva verket länspolismästaren som blivit utsatt för ett groteskt övergrepp?

Jag tror på ett solidariskt samhälle som skyddar utsatta människor. Ett samhälle som lyssnar till människors erfarenheter och som sätter utsatta människor i fokus. När det gäller prostitution betyder det att samhället ska verka för att minska antalet människor som far illa i prostitutionen – om så på bekostnad av att några som trivs med att sälja sex tycker det är förkastligt.

På en punkt är vi överens – vi behöver mer kunskap om prostitution bland hbt-personer. Forskning och utredningar om prostitution har hittills utgått från och belyst den heterosexuella prostitutionen. Därför är det bra att RFSL nu börjar publicera undersökningar om förekomsten av och situationen för hbt-personer som säljer och köper sex. Den sexuella mångfald som många av oss vill se och som är den bärande tanken i Pride, når vi genom att bekämpa det patriarkala normsystem som ensidigt pekar ut hetero som det enda rätta. Men arbetet mot förtryckande könsnormer står inte i motsättning till arbetet för att förhindra att människor utnyttjas i prostitution. Tvärtom förstärker det varandra.

I Aftonbladet igår (30 juli) går KDU:s ordförande Charlie Weimers till storms mot en ”glidarklass” som inte har någon skam i kroppen och som visar det genom att hälla ut champagnen i vasken. Han menar att det är sossarna som avskaffat normer och hyfs. Det få väl sossarna själva svara på men när han drar in F!:s manifestation för rättvisa löner, det faktum att vi brände upp 100 000 kronor, i samma svep, då har han inte förstått någonting. Eftersom samme Weimers kandiderar till riksdagen så borde man kunna begära mer.

Alltså – fakta bakom manifestationen är att kvinnor tjänar i genomsnitt 84 procent av vad män gör. Det är ett lönegap som varit nära nog konstant under minst tre årtionden. Sammanlagt saknas det över 70 miljarder kronor per år i kvinnors lönekuvert, så länge vi har lön efter kön.. Den absolut största delen av lönegapet består av skillnader mellan olika sektorer och yrken – trots likvärdiga krav på kunskaper, ansvar och ansträngning. Det är ett faktum att kvinnor varje minut går miste om 100 000 kronor på grund av att det arbete kvinnor utför värderas lägre . Det borde uppröra fler. KDU/KD rör det tydligen inte i ryggen.

Jag ska ärligt säga att beslutet att bränna pengar inte var lätt att fatta. Jag tror de flesta av oss tycker att 100 000 kronor är väldigt mycket pengar. Dessutom vet de flesta av oss också att det finns mångas hål att stoppa i. Många har också reagerat just så – Varför skänker ni inte pengarna till Rädda Barnen, till någon kvinnojour, till svältande barn i Afrika, osv. Det finns välgörenhetsorganisationer som arbetar med bistånd i olika former. Det är bra. Feministiskt initiativ är inte en välgörenhetsorganisation. Vi är ett politiskt parti som arbetar med politiken som redskap för långsiktiga förändringar i verkligheten. Vi fick 100 000 kronor av två män som både ville visa sin upprördhet över lönediskriminering och stödja F!, eftersom vi är det enda parti som har ett konkret förslag för att få stopp på eländet.  Vi vill inrätta en jämställdhetsfond som omfördelar pengar mellan arbetsgivare, för att finansiera höjda löner i kvinnodominerade arbeten och sektorer. En höjning av arbetsgivaravgiften med en halv procentenhet – en jämställdhetsavgift – läggs på alla arbetsgivare. Samtidigt bidrar staten med samma summa, 4 miljarder kronor. Pengarna fördelas ut till arbetsgivare som höjer lönerna i kvinnodominerade yrken.

Det som skiljer oss från andra partier är att vi inte längre accepterar en lönebildning som håller kvar kvinnor i lönelägen som systematiskt är lägre än mäns. Vi tar oss rätten att ifrågasätta den konstruktion som alltid ger männen mer. Vi påstår att arbetsmarknadens parter inte kan lösa problemet med den sektorsvisa lönediskrimineringen på egen hand. Vi har tagit till en extrem åtgärd för att visa på att kvinnor har extrema förhållanden på arbetsmarknaden. Det handlar inte om att slösa med pengar. Det handlar om att sätta stopp för en lönediskriminering av kvinnor som pågått i decennier. Det är en verklighet som KDU/KD tydligen inte omfattar i sin slogan om verklighetens folk. Eller vad har ni för förslag för att stoppa realisationen på kvinnors arbetskraft?.

Tal vid manifestationen mot stening på Mynttorget i Stockholm idag, lördag den 24 juli 2010

Stoppa stening och avrättning i Iran
Det är vi som måste förändra världen, ingen kommer göra det åt oss. När vi slutar kämpa går framstegen vi kämpat för tillbaka. När vi glömmer eller tänker på något annat återupptas vidrigheter vi trodde vi stoppat.

Vart vi än vänder oss i världen ser vi hur kvinnor drar det kortaste strået, den strukturen kallar vi könsmaktsordningen eller patriarkatet. Vart vi än vänder oss ser vi hur den verkar och motverkar framsteg. Den drar oss bakåt när vi vill framåt, den straffar oss när vi bryter mot dess regler.

Religion i alla dess former används ofta som ursäkt för att fortsätta begränsa människor och tvinga dem att acceptera förtryck. Religion ska inte vara lag. Religiösa lagar måste fördömas starkt från alla länder som kallar sig demokratiska. Vi måste också se att de lagar vi har här i väst är präglade av kristen moral som också strävar efter att begränsa oss. Religionens inflytande över staten måste bort i hela världen.
Jag representerar en rörelse som varit framgångsrik här i Sverige och i många andra länder i väst, feminismen. Vi kämpade för rätten till skilsmässa, rösträtt och abort. Rätten att välja själv, rätten att säga nej och rätten till sin sexualitet. Många tar det nu för givet och glömmer bort att resten av världen inte har samma rättigheter och möjligheter. Att rättigheter inte kommer gratis.

Det är vi som måste förändra världen, som måste fortsätta kämpa. Som måste se bortom gränser och avstånd för att uppnå frihet för alla. Vi måste höja rösten mot dessa orättvisor och kräva att de regeringar som representerar oss gör det samma. Kraftigt ska dessa lagar fördömas, tydligt ska kraven på upphörande av dessa straff vara. Konsekvenser ska finnas mot dem som inte lyssnar. Vi är bara så små som vi tror att vi är.

Feministiskt initiativ kräver inte bara slut på stening och dödsstraff, vi kräver lag utan religion, liv utan förtryck, solidaritet utan gränser.
Stoppa dessa avrättningar, inte bara tillfälligt utan permanent. Frige dem som dömts och ändra lagarna.

Linnéa Sjögren
Riksdagskandidat nr 12
Feministiskt initiativ

Prostitution har inget med sex att göra!

Kraven på legalisering av prostitutionen och avskaffandet av sexköpslagen har kommit igång (igen) i samband med Littorins avgång. Flera debattörer menar att lagen är ett utslag av moralism. Man menar att försäljning av sexuella tjänster i huvudsak sker på frivillig grund.

Det är väl självklart att vi inte ska ha en lag som reglerar människors sexualitet. Just för att så många tycks tro att prostitution handlar om sexualitet och sexuell lust, inom ramen för fria val, blir debatten förvirrad. Det finns fakta för den som är seriöst intresserad. Enligt Ungdomsstyrelsen har 80 procent av svenska unga kvinnor och män som sålt sex själva varit utsatta för sexuella övergrepp i tidig ålder. De har också signifikant sämre psykisk hälsa. Genomsnittsåldern för deras debut inom sexförsäljning är 14 år. Hur mycket av frivillighet finns det hos dessa flickor och pojkar? Vet sexköpsförespråkarna över huvud taget vilka villkor prostituerade lever under? På Prostitutions- och Spiralenheten i Stockholm, som har mångårig erfarenhet att arbeta med både säljare och köpare, berättar klienter att försäljningen/köpen aldrig handlar om sexuell lust. Istället kan transaktionen för båda parter handla om att reducera ångest. Det kan också handla om att tjäna snabba pengar för att kunna betala tillbaka en skuld. Vid djupare och längre samtal framkommer en förståelse av prostitutionen som ett självskadebeteende. En upplevelse av värdelöshet kan manifesteras i ett ytligt rolltagande baserat på makt. Mannen demonstrerar makt genom att köpa. Kvinnan gör samma sak genom att ha kontroll över vad som får göras och vad som inte får röras. Betalningen kan paradoxalt nog ge bägge en känsla av överläge. Makt och maktlöshet vävs samman i ett möte inom ramen för genuskontraktets starka och oskrivna lagar.

Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex är fel. Det är en lag som förbjuder någon att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för något som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet.

Den svenska sexköpslagen antogs därför att vi, i den då föreliggande riksdagsmajoriteten, menade att prostitution måste ses i ljuset av att vårt samhälle präglas av ett maktmönster där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Eftersom merparten av prostitutionen, då liksom nu, handlar om män som köper sexuella handlingar av kvinnor, bör prostitutionen förstås i ljuset av att samhället värderar män och kvinnor olika. Enligt sexköpslagen begår den som köper sex ett brott. Brottet begås av en person i förhållande till en annan person. Lagen är väl att märka placerad i kapitlet Om sexualbrott – inte i Om brott mot allmän ordning. Men lagen  har varit otydlig och otillräcklig på den här punkten. Domslut har utvecklats till praxis som underlåter att se prostituerade som brottsoffer.

Många legaliseringsinvrare refererar till Tyskland. Där är prostitutionen laglig och reglerad. Skälet till att det fanns/finns kvinnoorganisationer som stödjer denna ordning hittar vi i en debatt på 90-talet där en del feminister menade att det inte var någon skillnad på sex inom äktenskapet eller utom, t.ex. vid prostitution. I bägge fallen sågs sex som en del av och en konsekvens av en patriarkal maktordning. Det kvinnor underkastade sig hemma skulle de ta betalt för ute i samhället. Därför ville man att prostitutionen skulle betraktas som ett yrke. Köparna diskuterades aldrig, där och då.

I Sverige gjorde vi tvärt om.  Vi synliggjorde det verkliga problemet – efterfrågan. Efter tio år har nu sexköpslagen utvärderats i en statlig utredning. Resultatet ska ut på remiss men slutsatserna är tydliga. Sexköpslagen ger resultat. Prostitutionen har minskat, Sverige ses inte längre som ett attraktivt land för trafficking och  attitydundersökningar visar att majoriteten av allmänheten är positiva till lagen. Utredningen föreslår att maxstraffet för sexköp ska skärpas till ett år. Der är utmärkt. Man föreslår också att de som säljer sex ska kunna vara målsägande. Det innebär att den som säljer alltså nu föreslås kunna få brottsofferstatus. Det skulle ge en ekonomisk möjlighet att förändra prostituerades situation utan att staten behöver betala. Sexköparen har pengar. Utredningens förslag går alltså vidare med tanken att placera ansvaret där det hör hemma. Hos hallicken och köparen.