Vem är villig att offra vad och varför?
Jag vill ha Gudrun Schyman inne i politikens betongbunker, skriver Unni Drougge. Inte utanför i en tynande feministisk rörelse utan politiskt inflytande. Vänstern ska snart diskutera nytt ledarskap och tillfället kunde inte vara bättre för Gudrun att bjuda upp till dans för med Schyman på golvet skulle Vänstern få en helt annan lyster, fortsätter hon. Offret heter F!. Kanske är Feministiskt initiativ den gödkalv som slaktas för att fira den förlorade dotterns återkomst?
Samma tankegångar mötte jag i valet. Alltifrån enskilda V:are som i personliga meddelanden drömde om att jag skulle återvända till partiet, till aggressiva uppmaningar från både V och S om att feminister skulle svika sina visioner, just på valdagen, och förstå att nu gällde det ett högre mål - regeringsfrågan. Den som gick längst i spekulationer menade att en röst på F! i själva verket var att stärka SD:s inflytande i riksdagen. Kontentan var att den som vågade vara feminist på valdagen i själva verkat var rasist. Makabert är bara förnamnet!
Men hot går hem. Det visar valresultatet. Den som på valdagen taktikröstade för en rödgrön seger – men som egentligen ville se F! i riksdagen – fullföljde en klassisk tradition att låta i princip vad som helst gå före feminismen. Det är en taktik med lång historia, men så har också jämställdhetsframstegen dröjt.
För mig är det här inte en fråga om vem eller vad som ska offras. För mig är frågan: – Hur länge tänker så många acceptera att feminismen ska stå tillbaka för andra politiska prioriteringar? Är det inte klassfrågan så är det klimatfrågan. Är det inte välfärden så är det vården. Alltid är det någonting som ska gå före feminismen och kvinnors rättigheter.
F! har tröttnat på sådana konstruerade konflikter. Tvärtemot andra partier gör vi inte misstaget att separera feminismen från andra politikområden. Att särskilja feminismen från resten av samhället får konsekvenser. I början av 80-talet motsvarade kvinnors löner drygt 80 procent av männens. Trettio år senare tjänar kvinnor i genomsnitt fortfarande 4.400 kronor mindre än män. Ingen av de regeringar som avlöst varandra under de senaste tre decennierna har kunnat påverka detta lönegap. Nu kräver inte bara F! utan också fackförbunden, bl.a. Vårdförbundet och SKTF, politiska initiativ.
Varför ser det ut så här? Jo för att det saknas konkret och prioriterad feministisk politik. Andra politiska frågor har kontinuerligt definierats som viktigare, mer angelägna. I den tidiga arbetarrörelsen motarbetades kvinnor med hänvisning till att klasskampen skulle befria även kvinnan. I sextio- och sjuttiotalens politiska rörelser påstods kvinnor ta upp ”personliga” frågor till skillnad mot männens viktigare politiska frågor. Det födde den feministiska parollen Det personliga är politiskt. De historiska processerna är konsekventa: gång efter gång ställs kvinnors rättigheter i väntrummet, alltmedan den ”riktiga” politiken går före.
Jag vet att Unni Drougge och jag har samma politiska mål – Jämställdhet och stopp för all diskriminering. För mig saknar de riksdagspartier som skrivit in feminismen i sina partiprogram trovärdighet. I den rödgröna valplattformen fanns samhällets mest grundläggande diskriminering inte nämnd. Feminister måste göra det som miljörörelsen gjorde. Gå samman, organisera och manifestera makt genom att ställa upp i val. Det är ett långsiktigt arbete men det finns ingen annan väg. Nostalgiskt tillbakablickand
