Gudrun Schymans Blogg

Fegt och fel, Maud Olofsson!

Kvinnors låga representation i bolagsstyrelserna handlar inte om kvinnors brist på utbildning. Det handlar om män överskott av inbillning!

Regeringen startar ett nytt jämställdhetsprojekt. Tvåhundra kvinnor ska utbildas för att ta plats i männens värld – vid styrelseborden (DN idag).

Mansdominansen i styrelserna är fortfarande massiv. Drygt 18% är kvinnor och så har det sett ut de senaste tre åren. Det finns inga större förändringar i sikte detta år. Den politiska lösningen, om man verkligen vill en förändring, heter naturligtvis kvotering. T.ex. på samma sätt som den tidigare, borgerliga, regeringen gjorde i Norge. Resultaten är strålande. Utbildningsnivån i styrelserna har höjt, något som självklart är bra både för effektiviteten och lönsamheten.

Men i Sverige fegar politikerna ur. Trots fakta och forskning som visar att det blir bättre med blandade styrelser och trots att det finns åtskilliga listor i omlopp med flera hundratals lämliga och välutbildade kvinnor, så väljer ministern att peka ut gruppen kvinnor som dåligt utbildade. Nu ska de utbildas (igen!) och då tror ministern att gubbarnas argument om att kvinnor saknar kompetens ska falla.

Så kommer det naturligtvis inte att bli. Den kompetens gubbarna mäter handlar inte om utbildning. Den handlar om inbillning. Nämligen föreställningen om att ledaren ska vara en man och att han, både fysiskt och mentalt, ska se ut som och fungera som de män som redan sitter där. Patriarkalt tänkande heter det och på det biter varken kvinnors utbildning eller ekonomiska lönsamhetsargument.

Det som behövs är åtgärder riktade till den majoritet män som bromsar utvecklingen. Förslagsvis kvotering till styrelserna i kombination med en obligatorisk utbildning i genuskunskap. Det skulle kunna ge insikter om den rådande könsmaktsordningens hämmande effekter på tillväxten, särskilt inom näringslivet. Förstärk gärna med ett mentorprogram för de män som behöver en erfaren kvinnas fasta hand att hålla i när de patriarkala fästena sviktar.

Gudrun

Populärt med pudel!

Det är helt otroligt vad det har blivit populärt att göra en “pudel”. Ursäkterna står som spön i backen men hur trovärdigt är det egentligen. Jag vet att frågan kommer att debatteras i SVT:s debatt ikväll. Jag ska vara med, visserligen i ämnet skilsmässor men jag tar nog ton i denna fråga också…

Det är mänskligt att göra fel och det måste gå att be om urtsäkt. Så långt är det enkelt. Men när nu ursäkterna radar upp sig från allsköns ledande personer i ledande positioner så känns det lite påklistrat. Jag får inte uppfattningen att de varit okunniga eller att de ångrar vad de gjort. Snarare är det offentligheten och mediauppvaktningen som tvingar pudeln att skälla. Hade det aldrig kommit fram i ljuset hade allt fortsatt. Bonusfest och Buisness as usual.

Det är det här som är det oroande. Ansvariga tycker egentligen inte att det begåtts några fel. man har följt regelverket. Man ser inte de moraliska aspekterna. Man ser inte att det finns en värld, med andra värderingar, utanför styrelserummens väggar. Man gjorde det inte då och man gör det inte nu. Det borgar för att “Bunusar as usual” kommer att uppträda igen, fast i smartare förpackning. Produktutveckling inom incitamentsprogrammen kommer det att kallas.

Jag tror vi behöver bättre vakthundar än pudlar.

Gudrun

Bevare oss för bonusar!

Efter den senaste veckans kritikstorm borde bonus vara ett dumpat begrepp. Men inte. Idag läser jag i Svenska Dagbladet att moderaternas talesperson i jämställdhetsfrågor, Hillevi Engström, vill införa någon form av bonus för att papporna ska stanna hemma mer med sina små barn.

Enligt en kartläggning som SvD har gjort i Stockholms län, är nio av tio föräldrar som tar ut vårdnadsbidrag kvinnor. Hillevi Engströn har nu drabbats av insikten att vårdnadsbidraget är en kvinofälla. Att det skulle ta så lång tid för henne att förstå det är ju milt sagt märkligt, särskilt som hon kallar sig feminist (!). Nu har hon i alla fall förstått saken rätt och det är glädjande.

Men hennes förslag på vad som behöver göras är inte lika glädjande. Idén med en “pappa-premie” ger ju helt fel signaler. Varför ska män alltid få bonus så fort de uppfyller de krav som man normalt borde förvänta sig av dem? (Göra ett bra jobb på jobbet och vara en bra förälder hemma.)

Allt fler verkar ju nu inse att bonusar inte passar sig på arbetsmarknaden så varför ska vi då införa dem på hemmaplan?Om moderaterna verkligen vill att kvinnor och män ska ta lika ansvar i föräldraskapet så måste man också förstå att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och rättigheter på arbetsmarknaden.

Individualiserad föräldraförsäkring (lika många månader till varje förälder) och lagstadgad rätt till heltid är några av de reformer som krävs. Det är bara att sätta igång!

Ett litet tips, från en feminist till en annan…

Gudrun

Veckans elakaste

ja, det är ingen mindre än jag. I alla fall tyckte Liza Marklund det i Expressen igår (söndag). Hon tyckte att jag “förlorade sista unset av respekt när jag jublade över Linda Skugges skilsmässa.” Att jag har gjort det har hon läst i tidningarna. Inte vet jag vilken respektskala jag har legat på hos Marklund och inte vet jag vilka tidningar hon läser. På Newsmill, där jag yttrade mig i ämnet, skrev jag att jag inte tyckte det var intressant med Skugges privatliv men att jag trodde att det kanske fanns en chans att denna trendsättande kvinnas agerande kanske skulle öppna för en lite mer nyanserad syn på skilsmässor.

För Marklund verkar skilsmässa vara en katastrof. Hon skriver “Att ett äktenskap gick i kras och tre små flickor inte kommr att växa upp med bägge sina föräldrar, kallar hon (=jag, min anm.) ett gott tecken”.

Ja, varför ska jag inte göra det? Jag utgår ifrån att separationen är ett resultat av två kloka personers gemensamma val i en situation som inte längre är hållbar. Jag utgår också från att dessa personer är vuxna nog att kunna hantera sitt föräldraskap genom att fortsätta att vara föräldrar.

När Marklund skriver att de tre små flickorna inte kommer att få växa upp med bägge sina föräldrar måste hon förutsätta att åtminstone en av dem försvinner. Varför då? Varför skulle inte föräldrar kunna fortsätta att vara föräldrar även om de inte bor under samma tak? Varför ska vi hålla på och utmåla skilsmässor som formidabla katastrofer för barnen och som sedan föräldrarna ska bära som ständiga nederlag?

Att allt fler numera har möjlighet att välja och forma sina liv, både kvinnor och män, tycker jag är ett framsteg. Särskilt för kvinnor. Det är också kvinnor som varit drivande för att få fram de reformer som banat väg för den här möjligheten. Ett eget arbete, egen lön, barnomsorg, särbeskattning, underhållsbidrag och bostadsbidrag heter några. Kvinnors ekonomiska beroende av män är inte längre anledning för att hålla ihop ett fruset äktenskap eller en destruktiv relation. Det är ett framsteg för alla, inte minst för barnen.

Marklund tror att jag är bitter. Helt fel. Det är tvärtom faktiskt. Jag är optimistisk över möjligheten att den debatt som nu startat kanske kan öppna några fönster så vi kan vädra ut den unkna familjefundamentalism som alltför länge fått skuldbelägga både de som separerar, inklusive barnen, och alla som går vidare i nya och kanske andra sätt att leva. Ingen ska påstå annat än att vi älskar våra ungar!

Gudrun

Björklund varnar för Ryssen

Jag såg major Björklund på nyheterna i kväll. Han såg väldigt nöjd ut. Han talade om trendbrott. Äntligen hade folk fattat att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde hade försämrats kraftigt. Efter kriget i Georgien måste vi se om vårt hus. Eller i alla fall husen på Gotland.

Det som ska ske nu är nämligen vad han kallar en “återmilitarisering” av Gotland. Ett antal sprillans nya pansarvagnar ska ställas i ett garage på Gotland och ett antal sega gubbar ska återigen vara möjliga att mobilisera.

Man tar sig för pannan! Han menar, och inte bara han, han har tydligen fått hela regeringen med sig, att kriget i Georgien på fullt allvar måste resultera i en svensk militär upprustning. Nu ska ropen skalla – mer militär åt alla.

Det pinsamma är att han kallar det för trendbrott. Det är ju precis tvärt om – en återgång till det krigstänkande som har förlamat den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa sedan andra världskriget.

Det trenbrott som vi möjligen kunde skönja när Försvarsberedningen (tidigare) pekade ut klimatförsämringarna som det största säkerhetspolitiska hotet, har nu försvunnit in i den gamla vanliga Lutzendimman. Kan inte Björklund gå samma väg? Snälla, snälla, SNÄLLA!

Gudrun

Tysta varsel kräver höjda röster!

Vi hör om nya varsel var och varannan dag. Det är dystert på många håll men rapporteringen är inte alltid rättvis. Det är industrins varsel som hörs och syns men de kvinnor som lämnar vård och omsorgsjobben är det tyst om. När telefonen slutar ringa hos dem som blivit inringda under åratal märks det inte utåt. När vikariaten inte återbesätts och när deltiderna får gå ut i full arbetslöshet blir det inga rubriker. Och det har bara börjat. De minskade skatteintäkterna leder till krympande kommunal ekonomi och, samtidigt, ökande socialbidragskostnader.

Lotta Persson, ordförande i socialchefernas förening (FSS) skriver så här i senaste nyhetsbrevet:

“Vi är just nu inne i ett skede när mycket kan hända, med en lågkonjunktur som kan göra våra inkomstskillnader ännu större. Det finns en oro som pyr på sina håll. Många människor lever under ojämlika villkor och får det sämre nu när arbetstillfällena krymper och försäkringssystemen blir snävare.” … “Socialtjänsten kan inte åtgärda dess problem. Det handlar om så mycket större frågor, som vi inte har makt över. Men vi kan kanske höja våra röster utifrån vår profession och kunskap om hur människor som vi möter har det.”

Jaaa, gör det! Höj rösten! Som gammal socialarbetare vet jag att det är nödvändigt att det kommer rapporter från fronten. Politikerna behöver få veta vilka konskvenser besluten får. Det är alldeles uppenbart att den senaste tidens förändringar av t.ex. a-kassa och sjukförsäkring har gjorts utan kunskaper om verkligheten. Som socialarbetare har man ett samhällsuppdrag, där medborgarna är uppdragsgivarna. Socialarbetarens roll är inte att vara budgetslav.

På 70-talet stod vi (socialarbetarna) på barrikaderna för vidgad välfärd åt medborgarna och lönelyft för förvaltningens kontorister och telefonister. Det är bara att damma av kraven och plocka fram banderollerna!

I stället för lönesänkningar i krisbranscher, dit kommunerna snart kan räknas, kan vi plocka upp kravet på sex timmars arbetsdag, för alla. Lägg till individualiserad föräldraförsäkring och vi har en förändringspotential för arbetsmarknaden som är svårslagen. Vågar vi dessutom ge oss på vardagslivet och tänka i termer av närhet mellan arbete, bostad och samhällelig service så blir vi klimatsmarta på kuppen.

Det är bara att höja rösten!

Gudrun

Vi måste våga kritisera all religiös fundamentalism!

När Vatikanen kritiserar att en våldtagen nioåring genomfört en abort är botten inte nådd – den är ur!

Styvfadern, som våldtog flickan, har fått kyrkans förlåtelse och riskerar inte katolska kyrkans bannlysning. Bannlysta blir däremot flickans mor och de läkare som utförde aborten.

Många kritiserar med all rätta den fundamentalism som visar sig inom den muslimska religionen. Det är hög tid att också kritisera den kristna fundamentalismen, väl företrädd av Vatikanen.

Det krävs politiskt motstånd – inte minst i det kommande Europaparlamentsvalet!

Gudrun

Nu finns det ett Feministiskt initiativ i Spanien!

Iniciativa Feminista bildades som politiskt parti den 23 oktober 2008 och nu har de beslutat sig för att ställa upp i EU-parlamentsvalet. Vi/F! blir inte ensamma i parlamentet!

Så här skriver det spanska initiativet på sin hemsida, www.iniciativafeminista.com:

“… Vårt mål är att få representation i alla politiska organ som beslutar, organiserar och lagstiftar om medborgarnas, och därmed också kvinnors, intressen.

Feministiskt initiativ började i Sverige 2005 som ett projekt för feministisk politisk handling, inte bara lokalt i Sverige, utan för att sprida sig till andra länder i Europa och världen.

Med utgångspunkt från det svenska projektet och med deras uppmuntran, har Iniciativa Feminista bildats för att delta i valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009.

Vi kommer att delta i valet till Europaparlamentet för att feminismen är en global demokratisk rörelse som kan övervinna de patriarkala strukturer som utsätter halva mänskligheten, kvinnor, för ålderdomlig och orättvis ojämlikhet inom kulturella, pedagogiska, ekonomiska, sociala och politiska områden.

Iniciativa Feminista deltar i valet för att kunna lägga fram lagstiftningsförslag som kommer att leda till ett Europa utan könsdiskriminering.

Vi kräver:

1. att kvinnors rätt att leva utan våld garanteras
2. att de otrygga anställningsvillkor och den lönediskriminering som drabbar kvinnor stoppas
3. att omsorgsarbete upphör att vara ett exklusivt ansvar för kvinnor och istället blir ett ansvar för hela samhället.

Slutligen måste jämställdhet göras till ett angeläget mål, en prioritet i all rättslig, politisk, ekonomisk och social utveckling i Europa.”

Sååå kul och det är bara början!

“Skicka Schyman till Bryssel!”

Det heter den kampanj som går av stapeln på söndag den 8 mars kl 20.00 på Mommas i Stockholm. Det är också namnet på en särskild grupp på Facebook med över tusen medlemmar. Folk har hört av sig och frågat: varför då? Varför ska vi skicka Schyman till Bryssel?

Jo för att EU som politisk arena blir allt viktigare, i takt med att mer och mer makt flyttas från bänkarna i riksdagen till bänkarna i Bryssel. Det som är politiska tendenser där blir politisk verklighet här. Det som beslutas där sätter ramarna för politiken här.

Mansdominansen inom EU är blind för kvinnors villkor. Det får konsekvenser för problembeskrivningar och för förslag på lösningar. Problemformuleringsinitiativet (detta veckra ord!) är centralt i all politik och för att få tillgång till det (initiativet alltså) måste man vara där.

Det vi ser nu i Europa är en ökande infiltration i politiken av fundamentalistiska krafter, både religiösa och högerextrema, ofta i förening. Det leder till lagförslag som begränsar kvinnors rättigheter (t.ex. aborträtten) och det leder till en föråldrad familjepolitik med otillräcklig samhällsservice (förskola och äldreomsorg, t.ex.). I stället hyllar man den traditionella kärnfamiljen, sätter kvinnan medstort “K” på piedestal i hemmet samtidigt som man fråntar henne medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Nu gäller det alltså att försvara och utöka kvinnors rättigheter, bjuda motstånd mot den växande diskrimineringen (hbt-personer, invandrade, asylsökande, papperslösa, osv) och stoppa exploateringen av kvinnor i prostitution och sexslavhandel. Vi måste våga utmana den politiska och religiösa fundamentalismen politiskt.

Varför just jag? Vem om inte jag! Jag har en gedigen kunskap om samhället efter 20 år som socialarbetare. Efter nästan lika lång tid i riksdagen, varav tio år som partiledare, har jag gott om erfarenheter av parlamentariskt arbete. Jag behärskar opinionsarbetets flesta finesser. Jag har blivit både klok och smart genom åren och räds numera ingen. Inte heller imponeras jag av farbröder med makt. Jag vet ju varför de har den.

Jag tänker alltså inte ge mig. Jämställdhet.nu!

Gudrun

Nu har jag varit i TV4:s morgonsoffa igen. I denna mycket angelägna fråga som heter det kommande bröllopet mellan Victoria och Daniel. Det kommer nämligen att kosta och frågan är vem som ska betala. Kungen eller hans undersåtar, dvs. vi skattebetalare.

Det ska bli förhandlingar med finansministern. Sedan det har avslöjats att han (finansministern) medverkat till bonusar i de statliga myndigheterna kanske han kan lätta lite på pungen här också.

20 miljoner spekulerar man att festen kan gå loss på. Det kostar den här typen av fester, visar internationella jämförelser. Men det handlar inte bara om tårtan. Till detta kommer sedan säkerhetsarrangemang, omläggning av trafiken, gatuarbeten, osv. Notan (för staten) blir kommer alltså att öka. Vill man ha monarki så kostar det.

Men president kostar också, brukar monarkisterna invända. Visst, institutionen statschef kostar, men då gäller det en person (med ev. partner) och inte en hel släkt, inte barnens skolgång och giftermål, osv. Man får inte hela släkten på köpet, så att säga.

En av mina medsittande i studion, PR-konsulten Paul Ponge, menade att det i alla fall var bättre med kungen än Frankrikes superfjant Sarko. Kanske det men den stora skillnaden är att en president som man inte gillar kan man avsätta. I nästa val.

Det är ingen oväsentlig skillnad. Det är i själva verket huvudfrågan. Ska vi som medborgare ha något inflytande eller ska vi bara betala notan?