Bilismen som samhällskroppens Viagra
OBS-inlägg i radions P1 i tisdags, i debatten om ideologier i finanskrisens spår.
Vi befinner oss i en ekonomisk kris som egentligen ingen vet omfattningen av. Vilken ideologisk kompass ska vi då använda? Är det höger eller vänster som har lösningen eller måste vi kanske tänka nytt?
Det som diskuteras är balans. Bättre balans mellan arbete och kapital, bättre balans mellan vinstintresse och samhällsbehov, bättre balans mellan uttaget av jordens resurser och en hållbar utveckling. Keynsianism, samhällsomvandlande reformism, korrigerad kapitalism, är lösningar som har förts fram i debatten.
Det som förvånar mig är att ingen nämner den mest grundläggande obalansen som vi har i våra samhällssystem – den mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Globala fakta är att
män äger 99 procent av all egendom och får 90 procent av alla inkomster, trots att kvinnor utgör mer än hälften av jordens befolkning och utför två tredjedelar av allt arbete.
Frågan är – är den oviktig i det här sammanhanget?
Nej, jag tror tvärtom att den är central. Det kanske till och med är så att det är just nu som de destruktiva konsekvenserna av den globala patriarkala maktordningen visar sig i sin prydno. Osynliggörandet och nedvärdering av kvinnors arbete gör faktiskt världen fattig. Varje satsad krona på att stärka kvinnors ställning och ekonomiska självständighet genererar välfärdsvinster. De flesta håller med om det så länge vi talar om länder utanför västsfären men jag vill påstå att det är lika giltigt här.
Med det menar jag också att det spelar roll att dom flesta institutioner inom den finansiella och den politiska sfären, både till höger och till vänster, särskilt om vi ser globalt, domineras av män. Problemen definieras i termer av olösta tekniska problem och lösningarna tenderar att bli både traditionella, tekniktunga, miljömässigt oförsvarliga och inte sällan ekonomiskt riskabla.
Ett bra exempel är bilindustrin, denna baby i den pågående krisen. En gigantisk överproduktion och överkonsumtion är själva förutsättningen. Det är möjligt eftersom bilen inte bara ses som ett transportmedel utan pumpas upp till en status- och potenssymbol av gigantiska mått, intimt inflätad i den stereotypa mansrollen. Flydda tiders vurm för den ensamma och starka mannen, cowboyen fast förankrad på hästryggen, har ersatts av mannen bakom ratten. Det handlar om att manifestera manlighet, rikedom och potens. Hela samhällen formas utifrån bilens behov. Köpcenter och bostäder ligger som pärlor längs med de flerfiliga motorvägarna. Statskärnorna utarmas och förorterna utarmas. Servicen finns i centrum. Bostäderna i periferin. Jobben på andra sidan stan. Alla ska in och alla ska ut. Bilismen som samhällskroppens Viagra!
Ett exempel på det ekonomiska system som paradoxalt nog har försatt oss i en situation där det närmast blir ett svek att inte konsumera. Räntesänkningar ska resultera i ökat köpande, annars är de inte verkningsfulla. Skattesänkningar ska resultera i ökat köpande annars är de inte effektiva. Byter vi inte bil vartannat år så faller efterfrågan och industrin går på knäna och arbetslösheten ökar och köpkraften minskar och hela den marknadsfundamentalistiska eran faller ihop som ett korthus. Det har den just gjort. Mantrat ”shop until you drop”, som lanserades i USA efter Nine Eleven, är nu lika giltigt här.
Den ekonomiska politik som försvaras och förklaras, från höger till vänster, är i grunden rätt lika. Några procentsatser i ersättningssystemen skiljer men oftast handlar diskussionen om att det är för sent och före lite. Grundläggande systemskiljande förslag är svåra att se.
Men tänk om allt fler, i ljuset av den hopflätade klimat- och kapitalkrisen, börjar omvärdera och reflektera. Tänk om någon vill ha mer tid i stället för mer hemteknik på vänteläge. Tänk om någon vill ha kortare arbetstid i stället för längre resväg i en ny bil. Tänk om fler vill byta den privata Thailandsemestern mot att farmor på äldreboende får komma ut i friska luften varje dag.
Tänk om vi skulle börja tala om välfärd utifrån kvinnors standard och behov. Hållbar välfärd, med mindre energislukande materiell konsumtion men med större livskvalitet bl.a. genom noll-tolerans mot mäns våld mot kvinnor – och mot mäns våld mot andra män. Välfärd med gemensamt ansvar för hem och barn, en arbetsmarknad som ser föräldraskap som en tillgång, ett samhälle som satsar på kultur och värnar våra äldres vård, i stället för som nu, förutsätter att kvinnor ensidigt ska ge av sin tid för vård av föräldrar och svärföräldrar. Eller där kvinnor från andra världsdelar, under otrygga förhållanden gör hemtjänst hos oss, för att vi ska lösa ut vår egen brist på könsbalans, samtidigt som de barn och föräldrar som lämnats i hemlandet får en månatlig försörjning genom hemskickade pengar, Det globala genuskontraktet i sin gränslösa tillämpning.
Jag tror vi behöver ett nytt vidgat välfärdsbegrepp, inte definierat som ensidig materiell konsumtion utan i termer av tid; tid för arbete, tid för umgänge, tid för samhällsengagemang, mindre jäkt, minskat våld och mer respekt för människors rättigheter.
Vi behöver bryta manliga maktmönster både på de finansiella och de politiska arenorna. Patriarkal konkurrens och mansdominans är ingen bra grund för nytänkande. Ska vi forma en ekonomisk politik som inte pretenderar på överhöghet utan som inordnar sig i ett globalt samhällsbygge där mänskliga behov och hållbart miljötänkande kan ge hopp åt framtida generationer, så räcker det varken med ideologiska steg till höger eller till vänster. Vi måste kliva framåt. Att erkänna feminismen som en självständig ideologisk utgångspunkt är ett klokt steg.
Gudrun Schyman