Gudrun Schymans Blogg

När får vi en nykter diskussion om spriten?

I går var det möte i EU-nämnden och då fick  finansminister Anders Borg stöd för att fortsätta förhandla om höjda minimiskatter för tobaksvaror. Skälet till att man vill höja skatterna är att tobaken är skadlig för folkhälsan. Det var man överens om i EU-nämnden och det är man överens om i  merparten av EU:s medlemsländer.

Men hur är det när det kommer till spriten? Europa är den kontinent där det nästan tillverkas mest alkohol. Vi som bor här dricker nästan mest i världen. Det hänger ihop. Där det finns starka producenter behövs det starka konsumenter. Spritlobbyn i EU har ett stort inflytande över hur alkoholen behandlas i den politiska debatten.

Detär bra att folkhälsan vinner terräng över tobaken men hur kommer det sig att det inte går att föra samma resonemang när det gäller alkoholen?

Skillnaden är att tobaken har inte samma kapitalstarka producentintressen närvarande. Alkohollobbyn däremot,   är väldigt aktiv  och stark inom EU. Många är de som låtit sig övertalas att se alkoholen som vilken vara som helst, en vara som inte bara ska flöda fritt över gränserna utan som dessutom ska gynnas av skattestöd för produktionen (vinodlarna).

Jag menar inte att alla ska vara nykterister eller att vi som är nyktra alkoholister är de som ska bestämma men det vore välgörande om rösterna för folhälsan höjdes.

Situationen är faktiskt alarmerande. Totalkonsumtionen stiger och livsstilen med att alla ska dricka mer och vid fler tillfällen har säljts in med strålande resultat. Ungdomgenerationer har fått en ny sysselsättning, “festa”, vilket helt enkelt betyder att man ska träffas och bli full. Vi ser samma mönster i alla länder.

Alkoholindustrin är smart i sin marknadsföring och agressiv i sin reklam. Man produktutvecklar lyckosamt till utvalda målgrupper. Ungdomar har fått alkoläsk och vi 55+ har fått lådvin. Allt går att sälja med mördande reklam som appelerar till modernitet, kontinentalitet, sex och förljugen jämställdhet.

Samhällskostnaderna för konsumtionen ökar i varje land och tränger ut andra sociala reformer. Hur mycket sprit tål egentligen samhället? är den fråga som borde ställas. T.ex. av politiker som vågar ta strid för folkhälsan. När Sverige blir ordförandeland i EU senare i år  finns det ett gyllene tillfälle att kräva att EU ska nyktra till. Höjda minimiskatter och sänkta införselkvoter vore en bra början.

Gudrun

Två av inslagen i kvällens Agenda (SVT) handlade om det kommande EU-valet. Och det handlade inte om att så  få tänker rösta.

Det första inslaget visade att det finns ett nytt all-europeiskt parti, Libertas, som nu också har en kandidat i Sverige. Partiledaren, en medelålders,myckert rik man, finns i Irland. Han var ledare för Nej till Lissabonfördraget och fick genom folkomröstningssegern hela fördragsprocessen att stanna upp. För en kort stund, i alla fall. Nu sätter man (enl. egen utsago) upp listor till valet  i samtliga medlemsländer. Kandidaten i Sverige var (också) en medelsålders man, företagare, som tidigare varit med i Ny Demokrati.

Budskapet är att man vill ha ett EU som vilar på demokratins grund. Det betyder, för Libertas,  att folk ska få mer att säga till om. Det ska ske genom att de valda, inte kommissionen (som utses av regeringarna) ska ha makten. Mer makt åt EU-parlamentet alltså. Men vad händer då med den makt som finns i de nationella parlamenten? Sverige, som ett befolkningsmässigt relativt litet land kan omöjligen pretendera på så värst mycket makt i ett parlament med över 750 ledamöter och där vissa länder har fler innvånare i sina huvudstäder än vad vi har i hela vårt avlånga land. Eller? Dessutom finns en fördragsfäst ordning där juridiken tar över politiken. Laval-målet är ett exempel på det.

Det här med demokrati är inte så lätt och i vissa fall får man nog konstatera att storleken har betydelse. När besluten flyttar från bänkarna i riksdagen till bänkarna i Bryssel blir följden att allt fler får allt mindre att säga till om. Alternativet är fortsatt  EU-samarbete men på grunder som inte utarmar medlemsländernas egen demokrati. Sådant samarbete kallas mellanstatligt (till skillnad från överstatligt) och är det lämpligaste på många områden.

Bortsett från att jag alltså är oense med Libertas i demokrtatifrågan är det alltid intressant att se hur medelålders män med pengar lätt  tar sig in i politiken och blir bemötta med respekt. Berlusconi tar väl priset men här har han kanske fått konkurrens?

Den andra frågan i Agenda gällde sjukvård i andra länder. Marita Ulvskog debatterade med Marit Paulsson. Marit Paulsson vill kunna få en operation utförd inom hela EU och få kostnaderna betalda av det egna landstinget. Valfrihet alltså. Marita Ulvskog vill kunna göra samma sak men vill att det ska krävas förhandsbesked (om kostnaderna) innan, för annars blir det de som har råd som styr utvecklingen. Ingen trodde att så värst många skulle åka. Folk vill helst vara hemma, särskilt om man är sjuk, resonerade de. Ingen större marknad alltså.

Vad ingen av dem tog upp var de starka ekonomiska intressen som ligger bakom de förslag som nu ligger. Det här direktivet utgår inte från patientperspektivet. Utgångspunkten för direktivet är de starka ekonomiska intressen som ligger på  för att göra EU till en fri  och gränslös marknad för sjukvårdstjänster.

Det blir inte patienterna som kommer att styra utvecklingen. Utvecklingen kommer att styras av stora internationella vårdbolag. Det blir som om  det “Vårdval” som nu införs över Sverige översätts till Europanivå. Möjligheten för  ett landsting/en region att planera och bygga upp en fungerande och differentierad vård utifrån sitt befolkningsunderlag kommer att slås sönder.

Marknadiseringen ska manglas igenom på allt fler områden. Politiskt styrs den här utvekclingen av samma krafter där som här. Och verkliga motkrafter saknas – där som här. Skicka Schyman till Bryssel så ska jag sätta ner de högklackade!

Gudrun

Nordens största bordell, Danmark, är snart ensamma, skriver det danska 8:e mars-initiativet i ett pressmeddelande som jag fick idag.

Den 20 april beslutade det Isländska parlamentet att förbjuda köp av sex. Norge fattade samma beslut i januari i år. Sverige var först med lagstiftning, år 1999.

Norge, Sverige och Island har förstått att prostitution, handel med kvinnors kroppar (trafficking), exploatering och utsatthet för kvinnor är fyra sidor av samma sak, menar Balder Mörk Andersen, talesperson för 8:e mars-initiativet.

Frågan är när Danmarks regering vågar utkräva ansvar av de mer än 100 000 danska män som regelbundet utnyttjar nästan 6000  kvinnor i den danska sexindustrin?

Kanske är det så att Danmarks regering hellre lutar sig mot de medlemsländer i EU som gärna försvarar och förklarar att prostitutionen är världens äldsta yrke och skall så förbli? Kanske är det till och med så att legaliseringsivrarna just nu har luft under vingarna, i samband med den alltmer reaktionära och religiösa  familjepolitik som förs fram i flera EU-länder?

Om jag har rätt så är det än viktigare att vi saluför den svenska sexköpslagen på den Europeiska politiska marknaden. Både Norge och Island visar styrkan i det goda exemplets makt.

First we take Oslo and Reijkavik, and then we take Berlin….

Gudrun

Att dela eller inte dela…,

det är den stora frågan. Internet innebär att vi delar filer med varandra. Ska det vara olagligt att dela med sig? Ivems intresse skulle det i så fall vara det?

Det är klart att om jag (själv) har skapat ett verk av något slag och någon  tar det från mig, utan att jag godkännt det och utan att jag får ersättning för det arbete som jag har gjort, så skulle jag inte bli glad över stölden och knappast lyckligare av att stöldgodset sedan delas bland fler.

Jag vill alltså inte se några inskränkningar i upphovsrätten. MEN samtidigt vill jag bejaka de möjligheter som ny teknik ger och jag vill motverka censur och monopol från distributionsföretag. Fildelning är bra och internet ska självklart vara tillgängligt för alla. Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridande av kultur ska vara lagligt.

För att kunna utveckla de lagliga alternativen måste det till konstruktiva och kreativa förhandlingar mellan upphovrättens företrädare å ena sidan och nätet av distributörer å andra sidan.

Att användarsidan, konsumenterna, redan är organiserade och står på barrikaderna, borde fungera som i blåslampa i häcken på de dollarstinna distributörer som alltför länge dominerat utvecklingen.

gudrun

Bilismen som samhällskroppens Viagra

OBS-inlägg i radions P1 i tisdags, i debatten om ideologier i finanskrisens spår.

Vi befinner oss i en ekonomisk kris som egentligen ingen vet omfattningen av. Vilken ideologisk kompass ska vi då använda? Är det höger eller vänster som har lösningen eller måste vi kanske tänka nytt?

Det som diskuteras är balans. Bättre balans mellan arbete och kapital, bättre balans mellan vinstintresse och samhällsbehov, bättre balans mellan uttaget av jordens resurser och en hållbar utveckling. Keynsianism, samhällsomvandlande reformism, korrigerad kapitalism, är lösningar som har förts fram i debatten.

 Det som förvånar mig är att ingen nämner den mest grundläggande obalansen som vi har i våra samhällssystem – den mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Globala fakta är att
män äger 99 procent av all egendom och får 90 procent av alla inkomster, trots att kvinnor utgör mer än hälften av jordens befolkning och utför två tredjedelar av allt arbete.

Frågan är – är den oviktig i det här sammanhanget?

Nej, jag tror tvärtom att den är central. Det kanske till och med är så att det är just nu som de destruktiva konsekvenserna av den globala patriarkala maktordningen visar sig i sin prydno. Osynliggörandet och nedvärdering av kvinnors arbete gör faktiskt världen fattig. Varje satsad krona på att stärka kvinnors ställning och ekonomiska självständighet genererar välfärdsvinster. De flesta håller med om det så länge vi talar om länder utanför västsfären men jag vill påstå att det är lika giltigt här.

Med det menar jag också att det spelar roll att dom flesta institutioner inom den finansiella och den politiska sfären, både till höger och till vänster, särskilt om vi ser globalt, domineras av män. Problemen definieras i termer av olösta tekniska problem och lösningarna tenderar att bli både traditionella, tekniktunga, miljömässigt oförsvarliga och inte sällan ekonomiskt riskabla.
 
Ett bra exempel är bilindustrin, denna baby i den pågående krisen. En gigantisk överproduktion och överkonsumtion är själva förutsättningen. Det är möjligt eftersom bilen inte bara ses som ett transportmedel utan pumpas upp till en status- och potenssymbol av gigantiska mått, intimt inflätad i den stereotypa mansrollen. Flydda tiders vurm för den ensamma och starka mannen, cowboyen fast förankrad på hästryggen, har ersatts av mannen bakom ratten. Det handlar om att manifestera manlighet, rikedom och potens. Hela samhällen formas utifrån bilens behov. Köpcenter och bostäder ligger som pärlor längs med de flerfiliga motorvägarna. Statskärnorna utarmas och förorterna utarmas. Servicen finns i centrum. Bostäderna i periferin. Jobben på andra sidan stan. Alla ska in och alla ska ut. Bilismen som samhällskroppens Viagra!

Ett exempel på det ekonomiska system som paradoxalt nog har försatt oss i en situation där det närmast blir ett svek att inte konsumera. Räntesänkningar ska resultera i ökat köpande, annars är de inte verkningsfulla. Skattesänkningar ska resultera i ökat köpande annars är de inte effektiva. Byter vi inte bil vartannat år så faller efterfrågan och industrin går på knäna och arbetslösheten ökar och köpkraften minskar och hela den marknadsfundamentalistiska eran faller ihop som ett korthus. Det har den just gjort. Mantrat ”shop until you drop”, som lanserades i USA efter Nine Eleven, är nu lika giltigt här.

Den ekonomiska politik som försvaras och förklaras, från höger till vänster, är i grunden rätt lika. Några procentsatser i ersättningssystemen skiljer men oftast handlar diskussionen om att det är för sent och före lite. Grundläggande systemskiljande förslag är svåra att se.

Men tänk om allt fler, i ljuset av den hopflätade klimat- och kapitalkrisen, börjar omvärdera och reflektera. Tänk om någon vill ha mer tid i stället för mer hemteknik på vänteläge. Tänk om någon vill ha kortare arbetstid i stället för längre resväg i en ny bil. Tänk om fler vill byta den privata Thailandsemestern mot att farmor på äldreboende får komma ut i friska luften varje dag. 

Tänk om vi skulle börja tala om välfärd utifrån kvinnors standard och behov. Hållbar välfärd, med mindre energislukande materiell konsumtion men med större livskvalitet bl.a. genom noll-tolerans mot mäns våld mot kvinnor – och mot mäns våld mot andra män.  Välfärd med gemensamt ansvar för hem och barn, en arbetsmarknad som ser föräldraskap som en tillgång, ett samhälle som satsar på kultur och värnar våra äldres vård, i stället för som nu, förutsätter att kvinnor ensidigt ska ge av sin tid för vård av föräldrar och svärföräldrar. Eller där kvinnor från andra världsdelar, under otrygga förhållanden gör hemtjänst hos oss, för att vi ska lösa ut vår egen brist på könsbalans, samtidigt som de barn och föräldrar som lämnats i hemlandet får en månatlig försörjning genom hemskickade pengar, Det globala genuskontraktet i sin gränslösa tillämpning.

Jag tror vi behöver ett nytt vidgat välfärdsbegrepp, inte definierat som ensidig materiell konsumtion utan i termer av tid; tid för arbete, tid för umgänge, tid för samhällsengagemang, mindre jäkt, minskat våld och mer respekt för människors rättigheter.

Vi behöver bryta manliga maktmönster både på de finansiella och de politiska arenorna. Patriarkal konkurrens och mansdominans är ingen bra grund för nytänkande. Ska vi forma en ekonomisk politik som inte pretenderar på överhöghet utan som inordnar sig i ett globalt samhällsbygge där mänskliga behov och hållbart miljötänkande kan ge hopp åt framtida generationer, så räcker det varken med ideologiska steg till höger eller till vänster. Vi måste kliva framåt. Att erkänna feminismen som en självständig ideologisk utgångspunkt är ett klokt steg.

Gudrun Schyman

Blocköverskridande beröringsskräck inför EU-valet

I morse hörde jag på radion om en ny rapport som var dyster. Det gällde hur många som förväntas rösta i EU-valet den 7 juni. Rapportens resultat pekar i riktningen runt 40 procent. Lika dåligt som förra gången alltså. Då blev det knappt 38 procent.

Det märkliga är att alla säger att det här är dåligt. I hela Europa klagar man på att medborgarna är så svala inför detta gigantiska unionsbygge. Men vad gör man för att få upp intresset?

Om jag ser på det politiska ledarskapet här i Sverige så är det inte särskilt höga ambitioner. Varken från regeringen eller oppositionen. Det är snarare en talande tystnad.

Förra sommaren fanns EU överhuvudtaget inte med i  de politiska talen i Almedalen (förutom från F!:s sida, men vi var på torgen, inte i talarstolarna). I de partiledardebatter som vi hört hitills har det inte heller varit någon diskussion. 

Det är som om det finns en blocköverskridande beröringsskräck när vi kommer till EU-frågan. Är det för att det finns djupa sår i varje parti, sedan folkomröstningen om medlemskapet,  eller är det för att ingen vill visa att man faktiskt är väldigt överens i röstningarna i Bryssel?

Det käcka talet om att valet gäller höger-vänster, som vanligt, låter mer än lovligt ihåligt om man ser på röstningarna i parlamentet. (s) och (m) är ofta överens i maktfrågan. Och det är väl den som är det centrala.

Det är en oroande utveckling när alltmer av makt centraliseras till Bryssel samtidigt som den politiska legitimiteten försvagas.  Demokrati förvandlas till   elitens despoti. Är det därför det är så tyst?

Gudrun

Blåkulla är avklarat. Nu är det Bryssel nästa.

Jag får ibland frågan om det verkligen är någon idé att rösta på mig och Feministiskt initiativ. Är det inte bara de etablerade partierna som har en chans? Är det inte en bortkastad röst?

Nix. När det gäller EU-valet så är det så här:

I förra EU-valet, år 2004, röstade inte fullt 38 procent av väljarna i Sverige. Lite färre kvinnor än män. Sämst var det i gruppen “unga”. Knappt 25 procent röstade.

I år är ungefär 6 900 000 personer röstberättigade. Förstagångsväljarna är fler än någonsin. 588 000 personer. 336 000 har nått rösträttsålder sedan riksdagsvalet år 2006. De får alltså rösta för första gången i sitt liv. Men får noll riktad information!  Ren skandal, som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Partier som får minst 4 procent av det totala antalet röster är med i fördelningen av de 18 platser som Sverige har i EU-parlamentet. Med nästan 7 000 000 röstberättigade och ett valdeltagande på 40 procent (en del tippar faktiskt på bara 30 procent…) innebär det att det parti som får minst 112 000 röster är med i fördelningen av mandaten.

I senaste riksdagsvalet, år 2006, röstade nästan 40 000 personer på Feministiskt initiativ. Om alla ni som vågade vara feminister då, vågar det igen, och dessutom tar med er tre kompisar (som också vågar), ja då har jag/F! ett mandat. Det är faktiskt inte svårare än så att skicka Schyman till Bryssel!

Gudrun

www.skickaschymantillbryssel.nu

När det dessutom ingår vård av frisk man i hemmet blir det extra tungt.

Igår berättade regeringen om nya satsningar mot kvinnors sjukfrånvaro. 41 miljoner de kommande två åren. 25 milj. till Försäkringskassans rehabiliteringsprojekt, 6 milj. till forskning på Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) och 10 milj. till forskningsprojekt på Karolinska Institutet (KI).

Det mesta går ut på att ta reda på varför kvinnor är mer sjukskrivna än män och om det behövs några särskilda rehabiliteringsinsatser för kvinnor.

Jag kan redan nu tala om för ansvariga ministrar, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och socialförsäkringsminister Christina Husmark Persson, att  boven i dramat är hemma. För lite. När inte män och kvinnor tar samma ansvar i föräldraskapet, för städning, tvätt och matlagning, för föräldramötena och fasters födelsedag, ja då stressas yrkesarbetande kvinnor sönder. Är de dessutom på en arbetsplats som slimmats till anorextiska nivåer så spär det naturligtvis på.

Det finns redan undersökningar som visar att när män lämnar jobbet sjunker pulsen men när kvinnor lämnar jobbet så stiger pulsen. Män kopplar av och kvinnor kopplar på. Nästa arbetspass. Det obetalda men på inget sätt obetydliga. Kvinnor subventionerar samhället med obetalda välfärdstjänster. Det gäller barn och det gäller gamla. När det dessutom ingår vård av frisk man i hemmet blir det extra tungt.

Gudrun

- Hallå demokratiministern och skolministern!  Det krävs en brandkårsutryckning här om inte förstagångsväljarnas röster ska brinna inne!

Det är 60 dagar kvar till valet. Nu blev ni förvånade förstås. Valet är väl inte förrän nästa år, 2010? Det skulle man kunna tro när man lyssnar på den politiska debatten. Men om 60 dagar kommer valet som media och väljare väljer bort – valet till EU-parlamentet.

I det här valet är andelen förstagångsväljare större än någonsin. Förra gången var det knappt 25 procent av förstagångsväljarna som röstade. Sedan dess har det tillkommit 588 000 nya förstagångsväljare. Det är 8 procent av väljarkåren. Av dem har 336 000 blivit röstberättigade sedan förra riksdagsvalet. Det är alltså väldigt, väldigt många unga som ska rösta för allra första gången i sitt liv.

Varifrån ska de få sin information? Det finns anledning att ställa den frågan eftersom samtliga institutioner som har ett demokratiansvar verkar ta lätt på frågan. När Public Service ligger lågt följer andra efter. Hur ser det t.ex. ut i skolorna? Vad jag förstår planerar varken Ungdomsstyrelsen eller Sveriges Elevråd något organiserat skolval, överhuvudtaget.

Trots att antalet förstagångväljare är mer än en halv miljon så finns det inget samlat ansvar för att nå ut med någon information före EU-valet! Vad får det för konsekvenser?

Tendensen att extremistiska religiösa och politiska grupper lierar sig med varandra är stark i Europa. Där ser vi kristna fundamentalistiska lobbygrupper som t.ex. högljutt kräver inskränkningar av den fria aborträtten. Hur många unga kvinnor vet det? Högerpopulisten Le Pen  (Front National, SD:s inspiratörer) har påverkat Frankrikes president att utropa att han vill rensa förorterna från allt slödder (= invandrade och ungdomar). Hur många förstagångsväljare vet det?

Hallå demokratiministern och skolministern – det krävs en brandkårsutryckning om inte förstagångsväljarnas röster ska brinna inne!

Gudrun

 
Vad Mona borde säga till Wanja och vad Wanja borde säga till sina medlemmar
 
Mona  till Wanja : – Hela historien med AMF- pension är pinsam men vi vet både du och jag att bonusar, orimliga löner och ogenomträngliga  pensionsavtal  hänger ihop med   subkulturer som utvecklas där det är mansdominans . Konkurrensen inom gruppen män resulterar i  intern pittmätning . – Vem har störst ?   är ju den ständigt aktuella frågan. Och där är det ju ingen skillnad mellan näringslivet och arbetarrörelsen.
 
- Så, vad gör  då  en kvinna bland pittarna? All representation under 30% innebär en minoritetsposition som självklart föder överlevnadsstrategin “gilla läget”, “spela spelet”, “följ normen” .  Helst bättre än alla de andra . Och det har du gjort, Wanja. Du har spelat enligt spelets regler. Inte bara i AMF utan i 24 styrelser till. Och du har gjort det bra. Okay. Men nu har förutsättningarna förändrats. I paketet förtroendeskapande åtgärder ingår att ta fram nya spelregler.
 
- Vad du ska göra är att du ska skaffa dig ett stabilt nätverk av  garvade kvinnor som stöttar dig när du nu ska bryta mot dom patriarkala reglerna. Du ska nämligen sluta att sitta i styrelserna, inte bara i AMF-pension utan i alla de övriga 24 också. Det är en gammal patriarkal kvarleva att man så fort man blir ordförande ska sätta sig i en massa styrelser och nöta stolar runt trista bord. Jag har inte blivit vald för att göra det och dina medlemmar har inte valt dig för att göra det heller. Dom vill se dig ute på arbetsplatserna. Dom vill prata med dig och dom vill att du lyssnar. Inte bara på ombudsmännen på konferenser utan dom vill ha dig närvarande, i vardagen.
 
- Styrelsearbetet kan du delegera till andra som tycker det är roligt och som orkar läsa igenom alla luntor med  mer eller mindre begriplig text.
 
- Och du., Wanja, när vi ändå är på gång med nyordningen, så vill jag att du slutar att sitta i partiets verkställande utskott också. Vi behöver en politiskt självständig fackförening i det här landet. Ett fack som vågar gå ut och ta strid mot den borgerliga alliansens försämringar på ett betydligt tuffare sätt än vad vi oppositionspolitiker kan göra. Vi måste ju ändå ge sken av att vi har ett samlat alternativ inför nästa val så vi måste ju vara lite försiktigare….
 
Wanja  till sina medlemmar:
 -  Kära LO-medlemmar, jag förstår er besvikelse och ilska över alla turer runt AMF-pension och alla andra guldkantade avtal som har flutit upp i det mediala skandalfisket. Ni har all rätt att vara förbannade och nu tänker jag förena mig med er i den vreden.
 -  Jag hoppar av alla styrelser och sätter mig i stället  ned med er och diskuterar vad vi kan göra. Arbetsgivarna och den borgerliga alliansen har trumf på hand i och med den finansiella krisen. Nu gäller det att vi tänker smart. Inte jagar syndabockar utan tänker både konstruktivt och kreativt. Vi ska gå på offensiven, inte minst när det gäller kvinnors villkor. Vi vet att kvinnor alltid får stå tillbaka i svåra tider men nu är det stopp för det.  vi ska visa att vi inte accepterar att vara några konjunkturdragspel. Vi ska dra lärdom av 90-talskrisen. Den fick vi kvinnor betala dyrt för. Rättvisa löner och rätt till heltid är lika viktigt i kärva tider som när tillväxten står på topp. Vem ska annars stå för fiolerna när gubbarna blir arbetslösa?
 - Nu  är det dags att mobilisera!  För att kunna göra det med trovärdighet har jag också bestämt mig för att lämna sossarnas verkställande utskott. Vi kan inte som fackförbund sitta i knäet på sossarna, varken när de är i regeringsställning eller när de är i opposition. Det skapar  facklig handlingsförlamning . Nu har jag bestämt mig för att sluta att sitta  på flera stolar samtidigt. Jag prioriterar de medlemmar som valt mig, och det är ni..Den fackligt politiska samverkan har nått vägs ände, enligt min uppfattning, och jag hoppas att ni som medlemmar ser till att vi under värdiga  former avslutar detta dubbelspel redan  på nästa kongress.
 
Medlemmarna till Wanja:
 - Hurra, hurra, så ska en riktig LO -ordförande tala!   Det var väl det vi trodde -   det ska till en kvinna för att leda  det patriarkala återtåget!

gudrun