Gudrun Schymans Blogg

Sagt vid solidaritetsmanifestation för Mänskliga rättigheter i Iran, i Stockholm, den 30 augusti 2009.
Alla vi som har samlats här i Kungsträdgården idag vill visa vår solidaritet med alla modiga män och kvinnor som kämpar för mänskliga rättigheter i Iran.

Men vad handlar protesterna och demonstrationerna i Iran om? Valfusk? Andra ledare men med samma politiska system? Reformer i sakta mak eller revolution?

Vem eller vilka ska vi, som inte är där, utan här, lyssna på för att förstå?

Jag väljer att lyssna på kvinnorna.

T.ex. på Mohanna Alavi. Hon berättar om Camp Ashraf, utanför Bagdad, där 3000 Saddam-kritiska iranier, varav 1000 är kvinnor, har sin tillflykt. Vid USA:s invasion gavs de skyddsstatus men nu har den irakiska regeringen gått till angrepp. Det finns rapporter om dödade, sårade och tortyr av fängslade. Kraven på frigivning av de fängslade, humanitär hjälp och en oberoende granskning av den irakiska regeringens attack, är värda allt stöd.

Jag väljer alltså att lyssna på kvinnorna för att kvinnor, världen över, är bärare av det civila samhället och för att det civila samhället är själva grunden för demokrati och mänskliga rättigheter.

Jag väljer att lyssna på kvinnorna för att vi vet att just kvinnor är utestängda från beslutsfattande och maktheriarkier. Så ser det ut i större delen av världen och inte minst ser det ut så i Iran.

Jag väljer att lyssna på kvinnorna just därför, just för att de män som styr och ställer, både när det gäller att starta krig och att mäkla fred, aldrig gör det. Dom lyssnar inte på kvinnorna!

Vad säger då kvinnorna?

Jag vet att den iranska kvinnorörelsen har varit, är och kommer att vara en central aktör i kampen mot det politiska system som har kränkningar av mänskliga rättigheter och diskriminering av kvinnor som fundament. Den Iranska regimen är effektiv i sitt systematiska motstånd mot kvinnors rättigheter. Hela lagstiftningen utgår från män. Kvinnor kan stenas till döds vid otrohet. Kvinnors vittnesmål räknas inte som mäns. Kvinnor har inte samma rätt till sina barn som män. Kvinnor kan inte neka sin make sex. Kvinnor har inte samma arvsrätt som män. Kvinnor kan inte klä sig som de vill. Kvinnor drabbas hårdare av den fattigdom som breder ut sig i Iran. Kvinnor som protesterar trakasseras och fängslas.

När demonstrationerna mot valfusket startade på Teherans gator i somras och när demonstranterna möttes av tårgas och våld, då stod kvinnorna i första ledet.  Men inte bara för valfusket utan som ett led i den kamp för mänskliga rättigheter som pågått i decennier och som kommer att fortsätta i decennier.

Eller vad tror ni dom ville? Den unga kvinnan Neda som blev skjuten i Teheran? Den gravida kvinnan som blev skjuten under protesterna? Hennes partner, som förlorade två älskade i ett skott? Eller alla dessa mödrar och fäder vars döttrar och söner blivit brutalt torterade och avrättade, dom föräldrar som fortfarande inte vet var deras barn är begravda, de barn vars mödrar stenats till döds, de miljontals kvinnor som tvingas bära slöja och som behandlas som om dom bara har halva människovärdet?

Tror ni att alla tusentals på gatorna bara vill se några andra män på presidentposten? Nej, självklart handlar det om mer.

Men presidentkampanjen öppnade ett fönster för förändring och gav många missnöjda en möjlighet att öppet protestera. Protesterna leddes inte av de förlorande kandidaterna utan var de många människornas sponta uttryck mot en regim som genom religiös fundamentalism utvecklat ett systematiskt förtryck av mänskliga rättigheter.

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Därför skakar de politiska och patriarkala fundamenten när kvinnorna  organiserar sig och kräver konstitutionella och demokratiska rättigheter.  Därför ligger den största förändringskraften  idag i rörelser för kvinnors mänskliga rättigheter. Därför ska inte bara jag lyssna på kvinnorna i Iran, det ska alla göra.

Gudrun Schyman
Talesperson för Feministiskt initiativ

Jag har dristat mig till att svära i kyrkan. Jag har upprörts över bredvilligheten att satsa pengarna i Rymden i stället för på Jorden. Jag har talat om rymdäventyren i termer av makt och kön.

Kors vilket liv det blev! Många män har hört av sig. I mer eller mindre trevliga tonlägen har de förklarat att man inte kan se saker så som jag se dem. Man kan inte ställa rymden mot jorden. Man kan inte ställa äventyret mot överlevnaden. Även om rymdforskningen är sammanlänkad med den militärteknologiska utvecklingen måste man se att det faktiskt kommer fram saker som kommer alla till del. Andra världskrigets fasor gav oss radarteknik som gör flygning säkrare, jetmotorer som gjort världen mindre, metoder för massproduktion av penicillin, Atomkraft och datorteknik.

Och visst – win-win och spin-off går naturligtvis inte att förneka men den
intressanta frågan är vad samma resurser skulle ha åstadkommit om man gått direkt på de aktuella problemen.

Spin-off har alltid anförts som skäl för en ständigt expanderande vapenteknologisk utveckling som, tillsammans med traditionellt dominanstänkande, lägger beslag på resurser som skulle kunna användas betydligt mer effektivt. Det finns flera undersökningar som visar att de pengar som satsas direkt på lösning av “civila problem” är betydligt mer kostnadseffektiva än de som går vägen via militärteknologisk forskning.

Invändningen då är att jag måste förstå att det inte alltid är så att man med riktade, dedicerade program uppnår några resultat. Den mänskliga kreativiteten fungerar ofta så att genombrottet slår ned som en blixt – när man sysslar med något annat, läser jag i ett mail, som fortsätter: I rymdprojekt sysslar man med “något annat” som kräver stora utmaningar, genom den besvärliga rymdmiljön (strålning, vakuum, tyngdlöshet, långa avstånd, etc.), och det spänner innovationsmusklerna till det yttersta. Dedicerade program må vara bra för lösningar inom det gråa vardagslunket. Det extraordinära kräver något annat.

Vem definierar då vad som är extraordinärt? Vem har tolkningsföreträde? Inom hela forskningen är könsfördelningen oerhört skev. Vi vet också att kvinnliga doktorander i mindre utsträckning fortsätter sina forskarkarriärer efter disputation. Jag har fått mig berättat att ESO, som är en stor astronomiorganisation, utlyser s.k. postdoc- tjänster med krav på att lämna det egna landet. Den skeva ansvarsfördelningen i hemmet gör det då givetvis svårare för kvinnor att fortsätta. I den senaste astronaututtagningen i Europa var en av sex personer en kvinna. EN!! Och då skall man tillägga att över 8000 personer från hela EU sökte dessa tjänster.  Av de cirka 500 personer som varit utanför vår planet är ca 10% kvinnor.

De finns ett grundläggande problem som jag menar att man måste våga se, utan att för den skull anklagas för att vara teknikfientlig. Frånvaron av kvinnor på olika maktpositioner (ekonomi, forskning, politik)  påverkar utveckling. Problemformuleringsinitiativet blir männens. Problemen formuleras på ett sådant sätt att det är avancerade tekniska lösningar som är svaret. När kvinnors behov och problem inte redovisas kommer det heller inte fram några lösningar.

Världens ledare har enats om att utrota fattigdomen fram till år 2015. Tekniken finns. Jämställdhet är både medel och mål (FN:s Milleniemål). Som det ser ut nu kommer det inte att lyckas. För få verkar villiga att spänna musklerna inför så enkla utmaningar som överlevnad.