Replik på en artikel i Sourze den 20 september 2009
Vad har Anna Anka och Benny Andersson gemensamt, frågade Katarina Johnsson i går. Hennes svar var att de kommer att ses som de enskilt viktigaste personerna bakom Feministiskt initiativs makalösa framgångar i valet 2010.
Spår hon rätt? Självklart vill jag inget hellere än “makalösa framgångar” för F! i det kommande valet. Och det är på inget sätt omöjligt att de kommer. Men att det skulle bero på Anna Anka har jag svårt att tro. Det faktum att hon dyker upp just nu är nog snarare ett tecken på hur långt (bakåt) den (internationella) back-lashen faktiskt har tagit oss.
Det har blivit legitimt att återvända till 50-talets kvinnoideal, både när det gäller hur kvinnor ska bete sig och vad de ska arbeta med. Dvs. de ska inte arbeta alls utan helst vara hemma med barnen och dessutom vara inställda på att vårda frisk man i hemmet. Lidelse och lojalitet, allt förpackat i en presentbox accompanjerad av vackra blommor.
Trenden är att sätta kvinnan på pidestal samtidigt som hon fråntas sina medborgerliga och mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning och arbete, en rättvis lön, ett modernt arbetsliv med plats för föräldraskap, rätt till självbestämmande över den egna kroppen (= fri abort), en bra förskola och en högkvlitativ äldrevård, en modern familjepolitik där utgångspunkten är att föräldraskapet är lika viktgit oavsett kön, allt detta är friheter som ständigt naggas i kanten.
Inte minst är detta tydligt i EU, där högerextrema grupper är på frammarsch. Tillsammans med religiös fundamentalism erövrar de platser i parlamenten och den politik de driver begränsar systematiskt kvinnors rättigheter. Rätten till abort har förbjudits i flera länder och HBT-personer diskrimineras systematiskt.
När fler blir uppmärksammade på den stegvisa förändringen och försämringen (EU-valet var ett tilfälle men inte tillräckligt många tog det) tror jag att det kommer att leda till stora framgångar för Feministiskt initiaitiv. Vi har nu ett år på oss till nästa val och jag kan försäkra att det blir många flitiga feminister som kommer att vara i farten till dess. Om Benny Andersson vill hjälpa oss så är det naturligtvis välkommet. Anna Ankas insats kommer vi nog att bedöma som marginell. Kanske var det just en anka?
Gudrun Schyman
Krönika www.ment.se 21 september 2009
Idag (måndag den 21 september) börjar elitserien i hockey. För många blir det högtidsstunder framför TV:n. Jag hör inte till dem. Men det hindrar inte att jag vet att Svenska mästerskapen i ishockey har avgjorts drygt 80 gånger sedan starten 1922. Beviset för SM-seger är Le Mat-pokalen, svensk ishockeys största utmärkelse. Mest SM-guld har Djurgårdens IF med hela 16 SM-titlar. Två spelare delar på rekordet på flest erövrade SM-guld. Lasse Björn, Djurgårdens IF och Tord Lundström, Brynäs IF har nio SM-guld var. Vinnare 2007 var MODO, 2008 HV71 och 2009 Färjestads BK. (Just det, jag har Googlat…)
Nu är det inte detta med tabellstatistik som intresserar mig utan det är något annat – nämligen ledarkulturen. Och varför det då? Jo för att så många inom näringslivet faktiskt har idrotten som förebild. Ofta är tränare/ledare inom idrotten också anlitade som inspiratörer i ledarskapsutbildningar, finns som coacher och mentorer, föreläser i utbildningar, osv. Det finns en föreställning om att arbetslivet, både det privata och det offentliga, på chefsnivå, har något att hämta just från idrottens arenor. Därför mitt intresse.
Alltså – hur ser det ut? Hur ser elitserietränarnas arbetssituation ut? Uppenbarligen handlar det om ett extremt riskfyllt och osäkert arbete. Värre än politikerns. Urusla valresultat resulterar ofta i krav på ledarnas avgång men där finns i alla fall fyraåriga mandatperioder och kongressperioder att luta sig mot. När det gäller elitserietränarna har inte mindre än 31 (!) fått sparken under 2000-talet.
Dåliga matchresultat genererar genast krav på tränarnas avgång. Med tanke på den enorma omsättningen är det befogat att fråga om det verkligen är rätt metod? Undersökningar visar att tränare ofta mår dåligt av pressen att prestera med ett avgångshot hängande över huvudet. Många vittnar dessutom om att situationen sällan blir bättre av att tränaren får gå.
Finns det någon undersökning som visar att det blir bättre lika omedelbart som den aktuelle tränaren visades ut? Bygger besluten på logiska tankebanor och långsiktiga strategier eller är det bara ett utslag av en extrem macho-kultur som frodas runt rinkar och i omklädningsrum? Någon borde väl undersöka det här. Det står ju numera rätt mycket pengar på spel. Hela samhällen, dvs. skattebetalare, har ofta varit med och sponsrat den infrastruktur som gör det möjligt att spela.
Klubbarna är numera som företag och företag har styrelser vars ledamöter ska se till företagets bästa, reagera på omedelbara förändringar (resultatsiffror) och agera långsiktigt (i ägarnas intresse). Hur ser då styrelserna ut i de aktuella fallen? Det finns 12 elitserieklubbar med totalt 93 styrelseledamöter varav 9 (!) är kvinnor. Fyra klubbar saknar helt kvinnor (Rögle, Södertälje, Timrå, Djurgården), en klubb har två kvinnor (MODO) och sju klubbar har en säger en kvinna.
Spelar den extrema mansdominansen roll? Det finns både forskning och fakta som visar att delat ledarskap ger dubbel kunskap och att blandade styrelser ökar både kreativitet och ekonomisk effektivitet. Varför skulle detta inte vara giltigt i de här sammanhangen också? Att hantera värderingsfrågor och utveckla en mogen och modern syn på konfliktlösning kräver att allas erfarenheter och kunskaper tas tillvara. Det omöjliggörs om grunden för rekrytering är kön.
- Ja men vad vet kvinnor om hur killar spelar hockey, kanske någon frågar. Mig veterligen har man aldrig ställt samma fråga när det har handlat om att män ska träna kvinnor eller när män ska sitta i styrelser för så kvinnodominerade verksamheter som förlossningsvård eller företag som tillverkar damkläder.
Att köra med raka puckar behöver inte betyda att man sparkar folk på löpande band. Det skulle också kunna innebära att utifrån helhet, ärlighet och långsiktighet arbeta utvecklande med hela laget. Många kvinnor gör det, både hemma och på jobbet.
Gudrun Schyman
(Publicerad i Aftonbladet 22 september 2009)
Förra veckans hås omkring hemmafruideal med Anna Anka i spetsen måste vara en av de märkligaste debatter vi haft. Samtidigt sätter den fingret på en fråga som ligger människor väldigt nära – nämligen frågan om mer tid för familjen. Det kommer att bli en valfråga inför nästa års val och det finns två tydliga alternativ.
Antingen kan vi närma oss hemmafruidealet med ökat vårdnadsbidrag från KD eller så kan vi ta steget mot en jämställdhetslösning med allmän sänkt arbetstid med målet sex timmars arbetsdag från Feministiskt Initiativ. Vi menar att en modern politik måste utgå ifrån ökade möjligheter att kunna förena både familj och jobb för både kvinnor och män.
KD och hemmafru-idealet har tampats av och till i media under veckan. Vi vet att ambitionen är att KD:s vårdnadsbidrag ska byggas ut efter valet 2010. ”Mer tid med familjen” är något som väldigt många vill ha. Vi vet också att Norge och Finland testat vårdnadsbidraget under längre perioder och att det försvagat kvinnors möjlighet till en egen stabil inkomst och kontakt med arbetsmarknaden. KD:s förslag är alltså en rejäll känga mot jämställdhetsarbetet och kvinnors valfrihet och möjlighet till att förena jobb och familj.
Mona Sahlin stängde den 12 september dörren för sänkt arbetstid i ett tal inför S-förtroenderåd. Därmed lade hon och de rödgröna fältet öppet för KD och alliansen att fjäska för barnfamiljer som tampas med att få blöjbyten, jobb och sömn att gå ihop. Vi ser från Feministiskt Initiativ hur kvinnors rättigheter och möjligheter hela tiden kapas med Alliansens politik. Lönegapet har ökat drastiskt mellan kvinnor och män de senaste tre åren.
Vi ser att det behövs ett modernare förhållningssätt och en reform som tar tids-frågan och jämställdheten på allvar.
I studier har man sett att när ett heterosexuellt par går ner till sex timmars arbetsdag minskar ojämställdheten hemma. Mannen gör mer av hushållsarbetet än han tidigare gjort och de får båda mer tid för (eventuella) barn och hälsa. De summor vi skulle spara in på uteblivna läkarbesök för trötthets och sjukdomsliknande tillstånd skulle också minska påtagligt. Hälsoeffekter ger inte pengar på förhand, men det kommer att märkas på lång sikt. Jämställdhet, att ha samma möjligheter och villkor oavsett kön, är också hälsa precis som motion och glada vänners lag.
Allmän sänkt arbetstid med målet sex timmars arbetsdag är en fråga som blir skärningspunkten för att minska arbetslösheten, minska ojämställdheten och öka livskvalitén och hälsan.
Vi måste våga ta in hela människan och hennes relationer och situation i politiken. Vi behöver en annan problemformulering än den dagens två regeringsalternativ har. Vi behöver sätta tid i fokus. Med fler jobb, jämställdhet och mer tid på dagordningen kommer Feministiskt initiativ som enda parti att driva frågan för sänkt arbetstid med målet sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Vi får helt enkelt se till att även de rödgröna kommer på andra tankar i September 2010.
Gudrun Schyman, Talesperson, Feministiskt Initiativ
Samuel Kvist, Talesperson, FI region Stockholm
(en lite kortare version v denna text finns i SvD idag)
Den borgerliga regeringen går till val 2010 med något av ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget. Finansminister Anders Borgs ärliga feministiska åsikter på det mellanmänskliga planet lyser helt med sin frånvaro när han i budget efter budget omfördelar resurser från kvinnor till män.
Regeringens skattesänkningsprogram leder ofrånkomligt till att män gynnas i kraft av sina vanligtvis högre löner. I andra änden tvingas den kvinnodominerade offentliga sektorn hålla nere såväl personalens rättmätiga lönekrav som antalet sysselsatta – trots att såväl verksamheterna som krisekonomin skulle må bra av det omvända.
Tystnaden från Anders Borg har varit total sedan Vänsterpartiet nyligen lät Riksdagens utredningstjänst räkna ut att den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan kvinnor och män har ökat med 12 800 kronor per år sedan 2006 och att 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor.
Det gamla vanliga svaret på kritiken, att den förda politiken gör det mer lönsamt att arbeta, ekar alltmer ihåligt. Sanningen är att regeringen har gjort det mer lönsamt att vara man.
Anders Borgs kvinnofientliga ekonomiska politik kombineras effektfullt med en socialminister Hägglund som premierar hemmafrufamiljen genom att införa vårdnadsbidrag, en jämställdhetsminister Sabuni som inte vill ta i ordet feminist med tång och en näringsminister Olofsson som lovar börsbolagen att det inte blir någon kvotering av mansdominerade styrelserna. I det läget är det en självklarhet för Feministiskt initiativ att ställa upp i nästa års val för att utmana den förda politiken och erbjuda ett tydligt feministiskt alternativ. Om vi kommer in i riksdagen är det otänkbart för oss att bidra till ytterligare fyra år med regeringen Reinfeldt.
Tyvärr är den rödgröna oppositionen inte mycket bättre och de lyckas med konststycket att helt utelämna jämställdhet när de skriver om hur de ska göra Sverige till ett bättre land att leva i på DN Debatt 6/9. Ordet jämställdhet finns inte med trots tidigare stolta utfästelser och glimtar av feministisk retorik. Framförallt står de rödgröna partierna svarslösa när det gäller att angripa den mångåriga lönediskrimineringen av kvinnodominerade arbeten och sektorer. I Sverige är det nämligen en helig princip att staten – och därmed demokratin – inte ska ingripa i lönesättningen, utan att detta ska vara förbehållet de arbetsmarknadens parter som i avtal efter avtal gett kvinnor lägre löner än män. Inte minst arbetarrörelsens partier omhuldar denna princip i sitt värnande om de fackliga organisationernas ställning i samhället.
Resultatet är decennier av diskriminering av kvinnor och att fundamentala samhällsfunktioner som vård, omsorg och handel inte tillmäts sin rätta betydelse jämfört med industri, transporter och andra mansdominerade verksamheter. Det är dags för politiken att lägga sig i lönebildningen på ett sådant sätt att detta åtgärdas. Inte genom detaljerade dekret och riksdagsbeslut om lönetariffer, men genom aktiv omfördelning mellan mansdominerade och kvinnodominerade arbetsgivarkollektiv.
Risken är att dessa och andra viktiga frågor kommer i skymundan när vi nu för första gången i svensk politisk historia är på väg mot ett tvåpartisystem. Valet om ett år kommer att bli en rysare och regeringsfrågan kommer att dominera som aldrig förr. Erfarenheter från andra europeiska länder visar att tvåpartisystem leder till att blocken närmar sig varandra, tills de till slut överlappar. Redan idag upprepar Fredrik Reinfeldt i debatt efter debatt med de rödgröna sitt mantra om likhet: Vi tycker ju ändå ganska lika i denna fråga.
I ett sådant gråtrist politiskt klimat är det lätt för extremister att få uppmärksamhet. I Sverige är det Sverigedemokratierna som samlar skaror med föreställningar om ett folk, ett land, en kyrka och ett språk. Deras ideologiska hemvist är fascismen och det omedelbara uttrycket är en konsekvent främlingsfientlig politik.
Om det blir jämnt mellan blocken när rösterna räknas i september 2010 lär Sverigedemokraterna stödja en fortsatt alliansregering. Och jag tror inte ett ögonblick på att Reinfeldt i en sådan situation kommer att avgå och släppa fram Mona Sahlin som statsminister, hellre än att regera vidare med Sverigedemokraternas stöd. Jag är övertygad om att detta inte är en utveckling som väljarna vill se, bortsett från Sverigedemokraternas väljare såklart.
Jag ser därför ett bra valresultat för Feministiskt initiativ som en möjlighet att bredda regeringsunderlaget för det rödgröna laget, och samtidigt stärka möjligheterna till mångfald och opposition i politiken, oavsett vilket block som bildar regering.
Feministiskt initiativ är också det parti som tydligast har antidiskriminering och universella mänskliga rättigheter som sin ideologiska grund. Av flera skäl är vi alltså det bästa alternativet för den som vill motverka Sverigedemokraternas konservativa, kvinnofientliga, homofobiska och rasistiska politik.
Ställt på sin spets skulle en röst på Feministiskt initiativ i valet 2010 kunna bli löftet för ett regeringsskifte. Samtidigt är vi garantin för en fristående feministisk opposition som kan granska varje regerings förslag utifrån vilka konsekvenser det har för den rådande könsmaktsordningen – vare sig det kommer från det blåa laget eller det rödgröna laget.
I årets EU-val visade vi hur fel den kan få som på förhand räknar ut Feministiskt initiativ. I nästa års val har vi som ambition att fortsätta att överraska. Behovet av en fristående feministisk röst i svensk politik blir troligen större än någonsin tidigare.
Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ
Hur fria blir nästa års riksdagsval?
Det är naturligtvis provocerande att ställa den frågan. Vi lever ju i en demokrati, eller hur?
Men jag dristar mig till att ställa frågan i alla fall.
Fler än jag minns väl hur det var i EU-valet. För oss partier som inte hade foten inne redan, dvs. hade fått 1% i senaste valet, gällde det att betala tryckning av valsedlar själva och att distribuera dem till vallokalen. Men inte nog med det – vi skulle ha behövt vakter som såg till att de fick ligga kvar också. Och som såg till att de inte lades någon annan stans, på något annat bord. Dit vi inte hunnit med sedlar där hade vi behövt stora plakat som talade om att man alltid kan rösta på ett parti genom att ta en blank sedel och skriva partiets namn. Som det var nu fick många fel upplysningar när de frågade och en del medborgare gick hem mer förvirrade än när de kom.
Det var en massa strul, helt enkelt, och det fick i sin förlängning effekten att alla medborgare inte kunde rösta på det parti de ville. Vilket i alla högsta grad strider mot de demokratiska principerna.
Så här var det naturligtvis inte överallt men på tillräckligt många håll för att vi skulle reagera och agera. Både före och efter valet. I juli skrev jag så här till Riksdagens Talman, Per Westerberg:
“…. Det är naturligtvis oacceptabelt i en demokrati att medborgare inte har tillräcklig information för att kunna göra fria val. Det rimliga vore att valmyndigheten distribuerar samtliga rikstäckande partiers valsedlar, att tjänstgörande valförättare har det fulla ansvaret för att alla partiers valsedlar fylls på och att alla (valförrättare) har tillräcklig utbildning för att kunna svara på medborgarnas eventuella frågor.
Om en sådan självklar ordning kräver lagändring hinns det förmodligen inte med i tid för nästa val (september 2010) men för att undvika att samma demokratiska brister visar sig igen vill vi gärna se att Talmannen tar ett initiativ. Förslagsvis kan riksdagens partier sammankallas till en överläggning, med syfte att komma överens om förnyade direktiv till ansvariga myndigheter.”
Nu har jag fått svar, via bitr. riksdagsdirektören Ulf Christoffersson. Han bekräftar att de ändringar jag föreslagit kräver en lagändring och upplyser om att ett sådant initiativ kan bara tas av regeringen (proposition), av en riksdagsledamot (motion) eller av konstitutionsutskottet, genom ett s.k. utskottsinitiativ. Vidare skriver han att riksdagen inte kan ge myndigheter, i det här fallet Valmyndigheten, några direktiv och från en rapport om läget 2007 tycker han dessutom att det framgår att de (Valmyndigheten alltså) har koll på läget.
Han skriver att ”Det förefaller alltså som om det vid en anvariga myndigheten finns en god kunskap om lagstiftningens krav på valnämnderna och röstförrättarna när det gäller att tillse att det råder jämlika villkor för tillhandahållandet av valsedlar i eller vid vallokalerna.” Vad synd att den kunskapen inte praktiserades överallt!
Efter samråd med riksdagspartiernas gruppledare har nu mitt brev lämnats över till Konstitutionsutskottet för kännedom. Den som tror att de (utskottet) kommer att ta ett s.k. utskottsinitiativ, räck upp en hand! De etablerade partierna visade inte något engagemang i frågan under EU-valrörelsen så varför skulle de göra det nu? Nu när nästa val står för dörren och det gäller för alla att rätta in sig i det kommande tvåpartisystemet? Då stryps inte bara oppositionen utanför Riksdagen, då kommer det säkert att bli kvavt också innanför procentspärrarna.
Gudrun
Från http://www.seglorasmedja.se/
Desmond Tutu stödjer kampanjen Avrusta
Posted: 01 Sep 2009 07:12 AM PDT
Mottagare av Nobels fredspris och en av världens främsta moraliska auktoriteter, Desmond Tutu, skrev under måndagen ett uttalande till stöd för den svenska fredskampanjen Avrusta, som det senaste året avrustat ett 20-tal svenska vapensystem innan de hunnit exporteras.
Desmond Tutu, som är före detta ärkebiskop i Sydafrika, sällar sig därmed till sina svenska kollegor K G Hammar och Anders Wejryd. De har också uttryckt sitt stöd för kampanjens ickevåldsliga aktioner som ett komplement till parlamentariskt arbete när den svenska staten tillåter ohållbar vapenexport till krig, konflikter, auktoritära regimer och fattiga länder via korrupta affärer.
- Under kampen mot apartheid i Sydafrika använde vi ofta civil olydnad och andra ickevåldsmetoder. Dessa metoder är lika relevanta när det gäller kampen mot vapenexport, speciellt exporten av Jas från Sverige till Sydafrika, en affär genomsyrad av mutor och tvång, skriver Desmond Tutu i sitt öppna brev till de svenska aktivisterna, av vilka tre avtjänat fängelsestraff under våren och sommaren.
- Om inte detta starka uttalande från en av Sydafrikas viktigaste ledare får svenska politiker att säga stopp istället för att vända bort blicken från nästa oetiska svenska vapenaffär, så vet jag inte vad som skulle krävas, säger Martin Smedjeback, 36-årig ickevåldstränare som avrustat 14 granatgevär Carl Gustaf och i våras greps på väg att oskadliggöra Jasplan.
Kampanjen Avrustas fem medlemmar har hitintills dömts till fängelsestraff om sammanlagt 26 månader och drygt en halv miljon kronor i skadestånd. Utredningarna om mutor i Jasaffärerna, trots överväldigande bevismaterial som bland annat grävts fram av SVT, har lagts ned. Vapenexporten till bland annat Irakkriget, Sydafrika, Indien och Pakistan fortgår när ni läser detta. Det gör också fredsrörelsens arbete, inklusive kampanjen Avrusta
