Gudrun Schymans Blogg

Också publicerad på www.arvidfalk.se

Mona Sahlin höjer rösten mot arbetstidsförkortning, redan i inledningen. Trots att det finns motioner som kommer att innebära diskussioner. Hon lägger loclet på, på samma sätt som Göran Perssson gjorde en gån, när det gällde frågan om delningen av föräldraförsäkringen. Kongressombuden är överkörda alltså.  Varför?

 Mona Sahlin tar bestämt avstånd från tanken på arbetstidsförkortning. Nu ska fler jobba mer och längre. Jag håller med om att fler behöver jobb och att det finns många som kan arbeta längre än 65 år men det kräver också att arbetslivet är organiserat så att det är mänskligt hållbart. Livet ska inte anpassas efter arbetslivet. Arbetslivet ska anpassas efter livet.

Att råda över sin egen tid är en av de viktigaste förutsättningarna för att minska stress. I skenet av detta självklara förundras jag över denna skräck för arbetstidsförkortning.
Det  finns forskning som visar på fördelarna med arbetstidsförkortning. För två år sedan kom en rapport från Arbetslivsinstitutet (Arbetstidsförkortning och hälsa) om parkeringsvakterna i Stockholm. Efter sextimmarsdag i två år var resultatet mindre värk, mindre trötthet och bättre socialt liv. Inte bara för parkeringsvakterna utan för alla anställda på de sjutton arbetsplatser som deltog i projektet. Flera började träna, en del slutade röka och många var mindre stressade, med mer tid åt familj och vänner.

Det blev mer jämställt. Både kvinnor och män ökade sitt obetalda arbete, men kvinnor tog hand om sig själva och sina sociala relationer medan männen lade tid på barn och omsorg.

Arbetet blev mer effektivt. På sex timmar lappade parkeringsvakterna lika många bilar som på tidigare åtta. Efter omorganisering gick man tillbaka till kontoret en gång om dagen, mot tidigare två.

Försöket startades av den förra regeringen och omfattade 400 personer i offentlig sektor. Det lades ner vid årsskiftet 07/08 och hela Arbetslivsinstitutet är nu nedlagt. Forskningen ska övertas av universiteten, heter det, men inget universitet har visat intresse för den här praktiskt nyttoinriktade forskningen kring arbetets villkor.

År 1988 tillsattes en utredning om arbetstidsförkortning. Den kom fram till att det vore bra att fortsätta nedtrappningen av den dagliga arbetstiden (40 tim/vecka som normalarbetstid) men det var omöjligt eftersom vi hade arbetskraftsbrist. En arbetstidsförkortning skulle medföra effektiviseringar och rationaliseringar (som den gjorde när vi stegvis gick från 48 till 40 timmar, vilket tog drygt 15 år) men det skulle också krävas fler som arbetade. Och den arbetskraften fanns inte. Då.

Nästa utredning, någon mandatperiod senare, gav samma resultat (att det vore bra) men nu hade vi en arbetslöshet som var högre än någonsin och att då prata om att arbeta mindre var rent provocerande. Ansåg majoriteten.

En tredje utredning startade efter valet 2002. Också den pekade på fördelar men nu skulle det bli för dyrt. Det var i början på 2000-talet och det fattades pengar överallt. Stat, landsting och kommuner hade inte råd. Nedskärningarna hade stått som spön i backen länge.

Det ändrade sig. Underskott blev överskott, regeringen bytte färg och den borgerliga alliansen sänkte hellre skatten än arbetstiden. Och den fortsätter med det. Att sänka skatten alltså.
Idag står vi inför stora nödvändiga omställningar av vår livsstil. Vi måste resonera reformer utifrån ett helhetsperspektiv och med en långsiktig hållbarhet i sikte.  Ska vi minska koldioxidutsläppen (och det ska vi ju!) behöver vi se över vår materiella standard med mer miljö- och tidsmedveten blick. Mer tid för att åka kollektivt, mer tid för att äta mindre halvfabrikat, osv. Detta är inte en ”tillbakagång”. Det är framsteg, möjliga utifrån ökad teknisk utveckling och ökad kunskap om tillståndet i världen.

Inte minskade tillväxten när vi minskade arbetet från 48 till 40 timmar!? Tvärtom var kortningen av arbetstiden en motor i en förändringsprocess med ett självklart (politiskt) val mellan att ta ut produktivitetsutveckling i samhällsekonomin i antingen pengavinster till några eller välfärdsvinster till många. Med feministiska glasögon på näsan är det senare att föredra.

Efter att ha följt 6-timmarsdagen politiskt i snart 20 år ser jag att motståndet varken är faktabaserat eller grundat i en helhetsbedömning. Att döma av alla argument mot är arbetstidsförkortningen tydligen ett hot. Frågan blir då – ett hot mot vaddå?

Mot den globala masskonsumtionsbaserade ekonomin? Mot uppdelningen i en manlig och en kvinnlig sfär, med kvinnor självklart förankrade i familjens bestyr medan mannen flyr för att jaga bonusar på karriärfälten? Eller är det kanske kombinationen? Är det i själva verket så att krav utifrån helhetsperspektiv hotar maktsystem som bygger på dominans och konkurrens, det grundläggande mönster som får sin näring i de djupa patriarkala föreställningar som fortfarande förpestar världen?  Kravet på 6-timmars arbetsdag är i själva verket ett visionärt krav. Kanske behövs det en ny förpackning? Vad sägs om ”Tid att leva!”?

Gudrun Schyman
Frilansfeminist och talesperson för Feministiskt initiativ

Idén att starta en jämställdhetsfond föddes ur reaktionerna på den aktieaktivism som jag och journalisten Mia Odabas sysslade med får några år sedan. Vi köpte aktier, en var, i de tio största bolagen i Sverige och gick på stämmorna och tog upp det faktum att det är skandalöst dåligt med kvinnor i styrelserna. Som ägare vill vi ju ha effektivitet och kvalitet.

Intresset var ljumt, milt uttryckt. Men flera personer hörde av sig privat och ville gärna satsa sina sparade pengar på jämställdheten. Ur detta föddes idén med en jämställdhetsfond. Ingen riskkapitalist nappade men nu har fonden blivit verklighet.

Läs mer här:

http://www.va.se/asikter/bloggar/kvinnormakt/2009/10/27/ny-fond-investerar-i-jamst/index.xml

Vi har ett framväxande tvåpartisystem i Sverige. För att möta och mota Sverigedemokraterna efter en ev. valframgång i riksdagsvalet finns det de som talar för att alla partier ska gå samman. Jag tror det är helt fel väg. Jag vill se mångfald i politiken. Läs mer: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article6004136.ab.

Den konservativa filosofen och debattören Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, kritiserade i radion i veckan den sexualundervisning en del elever får i skolan. Han har hört hur en sexualupplysare från RFSU sakligt besvarar en fråga om analsex och drar då slutsatsen att rådgivaren i själva verket lär ut analsex. Enligt Martinsson borde svaret på elevens fråga vara något i stil med – Det tänker jag inte svara på för det är inget som ni ska tänka på och ännu mindre syssla med!

Självklart är det viktigt att se var unga människor får sina kunskaper ifrån. Var finns det rum för reflektion och samtal i den tid i livet då identiteten skapas? Skolan är den plats där alla unga människor finns tillsammans, länge. Där borde kunskaper baserade på fakta och forskning ge den trygghet som varje ung människa behöver för att kunna utveckla just sin unika identitet.  Och sexualiteten är en central del av den identiteten.

Vad erbjuder då skolan? Efter att ha läst rapporter och utvärderingar om sex- och samlevnadsundervisningen så kan jag ge det dystra svaret – fullt med faktafel och fördomar!! Lärarna fumlar och famlar, får ingen utbildning och har sällan tid att gå på fortbildning. Självfallet finns det enskilda lysande undantag men den generella bilden är bedrövlig. Läroböckerna är i de flesta fall undermåliga. Författarna har inte kunskaper och/eller är fyllda av fördomar. I en lärobok i Biologi, som används i 7:an idag, återfinns ”Våldtäkt” under rubriken “Annorlunda sexuella beteenden”. Men hallå! Finns det verkligen ingen som granskar läroböckerna! Här borde skolminister Björklunds militaristiska nit kunna komma till sin rätt i en regelrätt utresningsaktion mot de böcker som inte håller måttet. Och de är många.

Sex och samlevnad har varit ett obligatoriskt ämne i den svenska skolan i mer än 50 år. Enlig grundskolans kursmål ska eleverna ”kunna föra diskussioner om sexualitet och samlevnad och    därvid visa respekt för andras ståndpunkter och för olika samlevnadsformer”, samt ”reflektera över begrepp som identitet, sexualitet, kärlek och jämställdhet”. Men frågan är hur eleverna ska kunna det om inte lärarna kan det?  En undersökning som RFSU gjort visar att bara sex procent av alla som genomgått lärarutbildningen fått någon som helst utbildning i sex och samlevnad. Därför är det en otrolig tillgång för skolan  att RFSU har sina informatörer som kan fylla upp den kunskapslucka som alltför många lärare fortfarande har.

Regeringen ska föreslå förändringar i den framtida lärarutbildningen och det självklara borde vara att ta upp sex- och samlevnadsundervisningen som en obligatorisk del av lärararutbildningen. När skolan inte finns som motvikt ligger fältet öppet för kommersiella krafter. Kvinnoförnedrande reklam finns det gott om. Könsstereotyperna har mäktiga finansiärer. Sex och förljugen jämställdhet säljer.

Det är ytterst regeringens ansvar att se till att eleverna får den undervisning som de har rätt till i alla ämnen.  Tydligen är regeringen lika konservativ som Martinsson.

Gudrun Schyman

Tekniken tycks ha blivit religion. Den ska tända hoppet och samtidigt få oss att lugnt ligga i som vanligt i våra gamla  livsstilar, tryggt förankrade  i den paradiska överkonsumtionens himmelrike. Vi behöver inte ändra våra vanor. Hallelulja! Den nya tekniken räddar oss. Hallelulja!

Här är den senaste uppfinningen som skall rädda oss: Konstgjorda träd som dammsuger luften på koldioxid. “1000 gånger effektivare än riktiga träd” Se SVTs Ställ om-sida.
http://stallom.se/2009/10/19/framtidslosningen-konstgjorda-trad/
Ring, varningsklocka, ring!

Jag fick frågan om jag ville skriva på Fredrik Petterssons (S) gästblogg, inför att (S) ska ha en kongressliknande samling. Han ville veta hur jag såg på feminismens utrymme i politiken i allmänhet och i (S) i synnerhet. Så här skrev jag (http://www.fredrikpettersson.nu/)

Feminism förpliktigar
 
Av riksdagens partier har en majoritet skrivit in feminismen i sina partiprogram. Det borde borga för en massiv feministisk politik. Den patriarkala maktordningen borde ha utmanats i grunden för länge sedan. Politiska förslag i den riktnignen skulle dessutom ha hela folkets stöd, vad jag förstår. Åtminstone säger sig alla, absolut alla, vara för jämställdhet. När jag reser runt på möten och ställer frågan så vill också samma majoritet att det ska synas i praktiken, t.ex. i form av rättvisa löner.
 
Nu är det inte så, det vet vi. Senast för någon vecka sedan kom en rapport som visade att lönerna är fortsatt orättvisa, mellan män och kvinnor. Det har i princip inte hänt något på 30 år! När vi startade F!, för snart fem år sedan, var skillnaden mellan vården och verkstaden 3594 kronor. Nu är den 4300 kronor i månaden. Det blir mycket pengar under ett helt arbetsliv. Skillnaden resulterar också i sämre sjukförsäkring, sämre a-kassa och slutligen i sämre pension, för kvinnor.
 
Under alla år som jag har jobbat med jämställdhet har jag fått samma svar från alla de som upprörs (alla upprörs ju inte, på riktigt, det vet vi): – - -Visst, det är inte klokt att vi har de här skillnaderna men det är arbetsmarknadens parter som måste hitta lösningen.
Detta mantra upprepas av både män och kvinnor inom arbetarrörelsens organisationer, både inom partier och fackföreningar.
 
Måste man,och kvinna, inte byta spår när det är så tydligt att det inte händer något? Hur länge ska vi  fortsätta att i praktiken  acceptera att män får flera tuen mer i månaden när de jobbar med maskiner, i jämförelse med kvinnor som jobbar med människor.
 
Lönefrågan hänger också ihop med synen på föräldraskapet. Fortfarande är det kvinnors ansvar och mäns tillval. Det syns tydligt i uttaget av föräldraförsäkringen. Förhållandet 80:20% motsvaras av löneförhållandet 80:100%. Arbetsgivare ser på kvinnor som riskprojekt. De satsar mer på den som är mer på jobbet. Individuella val tränger inte igenom detta cementerade mönster. Alltså måste vi signalera med politiska medel, dvs individualisera (dela på) föräldraförsäkringen.
 
Lönefrågan, föräldraförsäkringen, en väl utbyggd och kvalitativt utmärkt förskola och fritids samt en värdig äldrevård, som inte vilar tungt på anhörigvård, är alla centrala delar om man vill bryta könsmaktsordningen, dvs få en jämn maktfördelning mellan könen.
 
Till detta kommer Tiden. Varför har alla partier slutat att se arbetstiden som en välfärdsfråga? Kvinnor har gjort det i alla tider och gör det fortfarande. Särskilt kvinnor som har dubbelarbete, både betalt och obetalt. Idag har vi ett arbetsliv där det inte ska märkas att man har familj men kvinnor har också, alltför ofta, en familj som ska fungera som om hon inte hade något jobb. Vård av barn kombineras med vård av frisk man i hemmet Fortfarande, faktiskt, det syns i statistiken. En del kan numera hitta lösningen i skattesubventionerade hushållsnära tjänster, dvs. låta en annan kvinna komma in i hemmet och se till att maktbalansen upprätthålls. Klass och kön i systerlig symbios, kan man säga.
 
Att vara ett feministiskt parti borde förpliktiga. Det borde föra med sig att alla politiska förslag analyseras med utgångspunkt från hur de påverkar könsmaktsordningen. (Det gäller samtliga politikområden, även transporter, t.ex. Förbifart Stockholm!).  Politiska förslag som förstärker könsmaktsordningen måste förkastas. Istället måste kreativa förändringsagenter formulera sig kring förslag som  i grunden utmanar könsmaktfrågorna. Synen på lönesättningen, föräldraskapet och tiden är samtliga centrala frågor om vi vill skapa en modern arbetsmarknad, anpassad till moderna människor, både kvinnor och män, som vill lämna de stereotypa könsrollerna och vara med och forma jämställdhet i praktiken.
 
Socialdemokraterna är största partiet av de som skrivit in feminismen. Som störst har (S) mest makt att förändra. Jag kan inte se att varken (V) eller (MP) skulle våga sätta sig emot rättvisa löner, delad föräldraförsäkring och arbetstidsförkortning. Det är upp till bevis när det gäller feminismen! För det kan väl inte vara så att (S) tycker att det är kvinnorna som också fortsättningvis ska subventionera välfärden?

Gudrun Schyman

 Förbjud alkoholföretag att sponsra fotbollen, skriver Anna Carlstedt, förbundsordförande i IOGT/NTO idag i SvD. Hon vill också att berusade åskådare ska stoppas och att medförd alkohol ska beslagtas. Och alkohol ska inte serveras under pågående match, inte ens på VIP-läktaren.

Det är bra förslag, tycker jag. Företagen ska uppmanas att ta ansvar men frågan är om det räcker? Jag tror att  det  måste till  politiska  beslut också, inte minst i kommunerna.

Vi har nämligen en situation där man utan att överdriva måste  konstatera  att många av samhällets   verksamheter håller påatt bli kraftigt alkoholberoende. Idrotten är en. Det byggs ingen ny sportarena  någonstans idag med mindre att det finns en bar och restaurant med serveringstillstånd. Det är ett uttalat krav och kommnpolitiker vågar inte säga emot. 

 Mycket av musik- och kulturliv i bred bemärkelse klarar hem ekonomin med hjälp av spriten. Dyra  artister skulle inte kunna bokas om arrangörerna inte visste att de  kunde tjäna in kostnaderna på spritförsäljningen. Hur många nusikfestivaler skulle vi ha runt om i landet  om det inte fanns öltält med sponsering från bryggerierna?

Jag tror det är dags att inse att stora delar av samhället har övergått från fasen riskbruk till ett rent beroende. Då är det hög tid att resonera om avgiftning och rehabilitering,  dvs. färre serveringstullstånd och alkoholfria evenemang. Folkhälsan måste höja rösten och företrädas av politiker som vågar se nyktert på utvecklingen.  
Gudrun

Idédebatt 7 Okt 2009, Sektor 3, http://www.sektor3.se/2009/10/hur-ar-det-med-jamstalldheten-i-den-ideella-sektorn/
Hur är det med jämställdheten i den ideella sektorn?
Gudrun Schyman är talesperson för Feministiskt Initiativ som skriver här om jämställdhet och den ideella sektorn:

I en del samhällsdebatter kan man ju t.o.m. få höra att den går för långt! Jag har alltid förvånats över det påståendet och ställt frågan: – Hur kan vi ha gått för långt när vi inte ens är framme?

Jämställdhet är ett samhälleligt politiskt mål som uttyds; vi ska ha lika mycket MAKT (rättigheter, möjligheter, skyldigheter) att forma våra liv, oavsett om vi är män eller kvinnor. I vilken utsträckning vi har närmat oss det målet framgår av forskning och fakta. Det finns mängder av statistik och tabeller. SCB:s ”Lathund för jämställdhet” är en bra och fick-vänlig kunskapsbank. Tittar vi där så ser vi att Sverige inte är ett jämställdt land. Ett tydligt bevis är att löneskillnaderna i princip är lika stora som för 30 år sedan.

Bristen på jämställdhet, dvs att män har mer makt och inflytande på kvinnors bekostnad, är en maktrelation som finns på alla nivåer i vårt samhälle, inkl i våra egan privata relationer. När det gäller den ideella sektorn ställning blir därför den korrekta frågan: – Vilka uttryck tar sig den rådande könsmaktsordningen här då? Det finns inga ”befriade områden” (när skulle det ha skett, utan att någon märkte det!?) så det är bara att se sig nyfiket omkring och identifiera uttrycken för den bristande jämställdheten. Nästa steg är att diskutera OM man vill göra något åt det, vilket naturligtvis alla borde vilja eftersom alla, i alla fall i retoriken, säger sig vilja ha jämställdhet, och sedan VAD man ska göra åt det.

Det vi vet med säkerhet är att vi aldrig når målet jämställdhet om vi inte inser att det handlar om kunskaper och att de måste användas systematiskt, långsiktigt och i organiserad form. Överallt – också i den ideella sektorn

Justitieminister Beatrice Ask har lagt ett förslag som går ut på att föräldrar ska vara skadeståndsskyldiga för den skadegörelse som deras barn gör. Många hurrar och alldeles uppenbart ligger det i linje med andra hårdare tag och krav på drill och diciplin som den borgerliga regeringen fört fram.

Det intressanta är att diskussionen funnits tidigare, inom Moderaterna, och att den tidigare justitieminister, Gun Hellvik, klart motsatte sig en sådan lösning. Precis som man förtjänstfullt gör på ledarplats i Expressen idag. http://www.expressen.se/ledare/1.1732191/ask-ar-fel-ute.

Jag kan inte låta bli att undra – om man menar att föräldrarna ska vara skadeståndsskyldiga för att dom underlåtit att ta sitt ansvar för barnens fostran, när ska då politiker bli skadeståndsskyldiga? När ska föräldrar kunna kräva skadestånd från skolan för att deras barn inte fått den undervisning och det stöd som de behövde? Ska föräldrarna kräva Beatrice Ask på pengar för att Fritids lagt ner eller är det de lokala politikerna som ska betala och som sedan i sin tur ska rikta skadeståndskraven högre upp, till regeringen?

Arbetsmarknaden för jurister torde i alla fall börja blomstra….

Gudrun

 
Jan Olov får heta Madeleine, också, och Crolina får heta Sven, också. Nu är det klart. Högsta instans har uttalat sig. När feministiskt initiativ för fem år sedan hade ändring av namnlagen som ett politiskt krav blev vi grovt förlöjligade. – Nu ska Gudrun  heta Gösta, stod det i en del tidningar. Vi framställdes som fullständiga idioter. Inga journalister brydde sig om att ta reda på bakgrund och fakta. Här var det upplagt för hånfullheter och det ville förstås ingen missa, särskilt som det kunde ge tyngd åt argumenten att var en bunt tokiga feminister som härjade. Jag hoppas att de journalister som skrev då skäms nu.
 
F! tog upp frågan eftersom den är viktig för transgruppen inom HBT- rörelsen, dvs transpersonerna. Många lever mer eller mindre permanent i en annan könsroll än sin biologiska och då behöver man även officiellt ha det namn som man använder i den rollen. Annars kan det inträffa att t.ex. en man blir uppropad med mansnamn fast han är på plats som kvinna. En del menar att det här är en marginell fråga men för de personer som berörs är det en genomgripande existensiell fråga.
 
Transpersoner existerar och har alltid existerat. Att ignorera och osynliggöra detta är ett exempel på den okunniga heteronormens anspråk på tolkningsföreträde. Begreppet kön är mångtydigt. Det finns biologiskt kön, socialt kön, mentalt kön, könsuttryck etc. Namnfrågan, och anledningen till att F! formulerade sig politiskt,  ska ses i ljuset av den kunskapen. 
 
Nu har alltså F!:s politik blivit verklighet, precis som frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Också det kravet vållade spektakulära rubriker. – F! vill ha bigami!, skrev någon tidning som man menade att vi på fullt allvar öppnade för månggifte.
 
När nu de här frågorna kan bockas av är det bara att fortsätta. Arbetstidsförkortning, rättvisa löner, delad föräldraförsäkring, är några av de frågor vi kommer att driva i den kommande valrörelsen. Eftersom vi i alla fall får rätt förr eller senare så är det väl lika bra att slå till nu. Ett tips för er som inte orkar läsa på…
Gudrun Schyman
Talseperson för Feministiskt initiativ