Artikel publicerad i GötebrorgsPosten idag.
Jämställdhet handlar inte om några privata livspusselfrågor, utan om politiskt mod och politiska beslut. När alliansregeringen går till val 2010 gör den det med ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget, skriver Gudrun Schyman.
Ur ett jämställdhetsperspektiv råder det ingen tvekan, Sverige behöver byta regering. Det handlar till och med om en ren överlevnadsfråga, för kvinnor. På samma sätt som Miljöpartiet uppstod ur partietablissemangets oförmåga att hantera miljö- och livsstilsfrågor under 1980-talet har Feministiskt initiativ uppstått ur insikten att de etablerade partierna inte mäktar med jämställdheten in på 2000-talet.
Feministiskt Initiativ startades mot bakgrund av att jämställdheten, trots hundratals år av feministiskt arbete, goda intentioner och uppdaterad lagstiftning, inte genomfördes. Inte heller har möjligheterna att ta sig fram i samhället omfattat dem som flytt eller flyttat hit från andra länder. Eller dem som öppet rört sig utanför hetero- och kärnfamiljsnormen. Människor lever väldigt olika och måste ändå omfamnas av politiken. Inte alliansens starka sida precis!
Ekonomisk och social jämlikhet har inte ett kön eller ett särskilt etnisk ursprung. Det måste helt enkelt vara allomfattande – och inkluderande. Den feministiska analysen skär in i varje stor framtidsfråga: klimatet, arbetsmarknaden, samhällsbyggandet, trygghetssystemen, familjepolitiken. Hur slår politiken mot män, hur slår den mot kvinnor?
I stora delar kommer den feministiska och den antirasistiska analysen fram till samma slutsatser: diskrimineringen i samhället är strukturell och måste också mötas på ett strukturellt plan.
Jämställdhet handlar inte om några privata livspusselfrågor, utan om politiskt mod och politiska beslut. Och en trovärdig feministisk analys är just den politiska pusselbit som helt saknas i alliansens sluggerpolitik. Det går inte framåt, det går bakåt. Ett solidariskt samhälle är ett samhälle där alla är med, inte bara på jobbtåget, utan på livståget. Vi talar om värdighet och respekt, inte om arbetslinjer och skenfeminsim. Alliansen fattar beslut, men de fattar ingenting.
När Feministiskt Initiativ kom ut som politisk kraft 2005 startade en feminismtävling bland de etablerade partierna. Socialdemokraterna – nätverket Feministas, Centerpartiet – Feminism för alla och Folkpartiet hävdade desperat feminismens liberala ursprung som vore det en garant för dagens politik. Kristdemokraterna, som på senare tid markerat mot både feminister och feminism, snickrade på sin etiska halleluja-feminism. Och lika hastigt som feminismen klistrades på partiprogrammen 2005, lika hastigt dog den i plötslig feministisk död med drevet mot Fi i valet 2006. Detta förvånade knappast någon, men är anmärkningsvärt. I efterhand kan vi konstatera att feministinfluensan var snabbt övergående och att höger- vänstersjukan fortsatte med sin torrhosta.
När regeringen går till val 2010 gör den det med ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget. I budget efter budget omfördelar resurser från kvinnor till män. Regeringens skattesänkningar leder till att män gynnas med sina vanligtvis högre löner. Samtidigt tvingas en kvinnodominerad offentlig sektor hålla nere såväl personalens rättmätiga lönekrav som antalet sysselsatta – trots att både verksamheterna och krisekonomin skulle må bra av det omvända.
Inkomstskillnaden mellan könen har ökat med 12 800 kr per år sedan 2006 och 57 procent av skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor. Kort och gott: allianspolitiken gör det mer lönsamt att vara man. För feministiskt initiativ är det självklart att utmana denna vrångpolitik.
Att den rödgröna oppositionen är bättre (än alliansen) på jämställdhet är ingen garanti för ett genomslag i jämställdhetsfrågan. Det vet vi sedan tidigare. De ville eller vågade inte ta de politiska beslut som krävdes. De är svarslösa när det gäller lönediskrimineringen mellan kvinnor och män. Vi fick inte heller se genomförandet av viktiga reformer som lagstiftning om rätt till heltid och en individualiserad föräldraförsäkring.
När vi nu inför valet 2010 för första gången i historien går mot ett tvåpartisystem är risken uppenbar att jämställdhetsperspektivet återigen kommer i skymundan.
Och visst finns det andra riskmoment inför det kommande valet. I Sverige liksom i Europa i övrigt har de högerextrema krafterna fått luft under vingarna. Feministiskt initiativ är det parti som tydligast har antidiskriminering och universella mänskliga rättigheter som ideologisk grund. Vi är det bästa alternativet för den som vill motverka Sverigedemokraternas konservativa, kvinnofientliga, homofobiska och rasistiska politik. Vi är motkraften till en fortsatt allianspolitik som kramar redan rika män till ett innanförskap och knuffar ut kvinnor, barn och ensamstående föräldrar till ett snart cementerat utanförskap.
Läget för jämställdheten är helt enkelt sämre nu än när Fi bildades 2005.
Det är lätt att tro, när media slutat bevaka de feministiska frågorna att Fi är en rörelse på dekis. I verkligheten pågår ett genuint gräsrotsarbete i hela landet som kommer att förvåna många. Utanför de etablerade tidningarnas politiksidor och tv-kamerornas ljus sjuder det av aktivitet och allt fler söker sig till Fi för att få vara med och skapa vardagspolitik.
En röst på Feministiskt initiativ i valet 2010 är ett löfte för ett regeringsskifte. Vi är garantin för en feministisk opposition som granskar regeringens förslag utifrån ett jämställdhetsperspektiv – vare sig de kommer från de blåa eller de rödgröna.
