Gudrun Schymans Blogg

Uttalande från Feministiskt initiativ den 31 maj 2010

Feministiskt initiativ Fi kräver att Sverige står upp för folkrätten 2010-05-31 12:06 Feministiskt initiativ fördömer den dödliga attack som Israel denna morgon har utfört på internationellt vatten mot fredsaktivister på Ship to Gaza. Uppgifter finns om minst 10 döda och 60 skadade. Den Israeliska statens agerande är ett flagrant brott mot internationell rätt och en uppvisning i det militära våldets destruktivitet. Feministiskt Initiativ kräver att den svenska regeringen, genom utrikesminister Carl Bildt, protesterar och kräver att de tillfångatagna aktivisterna släpps och att en grundlig undersökning av den Israeliska statens agerande inleds. Samtidigt har moderaternas partiledning ett ansvar att sätta stopp för den krigshets som moderata ungdomsförbundets ordförande, Niklas Wykman, ger utryck för idag med sitt uttalande om att “Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare.” Sverige måste stå upp för folkrätten och stödja fredliga solidaritetsinsatser vars enda syfte var att tillförsäkra människor basala förnödenheter som mat och medicin.

Feministiskt initiativ, 31 maj 2010

publicerad i newsmill idag

Nathan Shachars kunskapsförakt är provocerande och politiskt

Det finns ingen speciell genusvetenskap, skriver Nathan Shachar den 29 maj. Det betyder vad jag förstår att han tycker att alla kurser i genus som idag finns på samtliga universitet är trams. Det finns ingen könsmaktsordning, fortsätter han. Överhuvudtaget finns det ingen koppling mellan makt och kön, om jag förstår honom rätt. Samtidigt medger han att jag kanske har rätt i att Kommunals kvinnor ska ha högre lön men att det har inget med kunskap att göra. Betyder det att Nathan Shachar tror att den konstant lägre lönen för kvinnor, i alla lönelägen, både med och utan akademisk examen, är en slump? Eller att det är enskilda kvinnor som vid enskilda tillfällen gjort en “dålig” löneförhandling? Att det inte finns något mönster, någon struktur, någon diskriminering, någon maktfråga i botten? Jag tror att han är ganska ensam om den tolkningen i så fall.

Att vi lär oss mer, bl.a. genom forskning, om hur könsroller skapas och hur och i vilken grad de påverkar oss själva och samhällets alla verksamheter, är en förutsättning för att vi ska nå det mål som alla påstår är en självklarhet men som ännu inte är en verklighet – nämligen jämställdhet. Jämställdhet uttryckt som att vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv, oavsett om vi är män eller kvinnor. Det är den definitionen som riksdagens samtliga partier ställt sig bakom. Det är alltså ett samhällspolitiskt mål som för att uppfyllas måste få återverkningar inom samhällets samtliga verksamheter. Även inom undervisningens område. Från förskolan upp till universiteten.

För att vi ska kunna nå detta mål (jämställdhet) måste vi undersöka varför vi inte redan är där, dvs. vad det är som står i vägen. Hur ser de föreställningar ut som i grunden värderar kvinnor och män olika mycket värda och som sedan faller ut i form av diskriminering. Nathan Shachar skriver ” När jag först kom till Spanien kring 1975 fanns där ytterst få kvinnliga läkare. Många vägrade låta sig behandlas av en kvinna. Idag, bara trettiofem år senare, är läkaryrket ett utpräglat kvinnoyrke i Spanien. Vad göra? Kvotera ut kvinnliga medicinare? Rensa ut “kvinnoperspektiven” från läkarvetenskapen?” Vilken förvirrad idé! Men det vore intressant att veta hur löneutvecklingen påverkats av att det blivit en majoritet kvinnor inom läkaryrket. Inom läraryrket, i Sverige, har det nämligen varit påtagligt hur lön och status sjunkit i och med att kvinnor nu dominerar. Det har inte blivit lättare att vara lärare idag. Snarare är det ett tydligt uttryck för att vi fortfarande har lön efter kön.

Vi behöver uppenbarligen veta mer för att förstå hur vi ska förändra och vi behöver både fakta och forskning för att fördriva fördomar.. Förutsatt att det är förändring vi verkligen vill ha.. Och det är väl där skon klämmer. Alla vill inte ändra och absolut inte överallt. Att det finns delar inom akademierna och forskningen som tillhör de mest motsträviga har visat sig också tidigare. Men att påstå att alla som vill utveckling baserad på genusforskning, gärna med en deklaration från lärosätena om hur de handskas med frågan, skulle vara vetenskapens fiender, det är det nog dessbättre endast ett fåtal som tycker.

Nathan Shachar vill ha jämställdhet men menar att genuscertifiering ger politiska extremister fria händer att åsiktskontrollera vetenskap och forskning, skriver han på Newsmill idag. Sällan har väl kunskapsföraktet kring frågorna kring kön och makt visats så tydligt som i den här artikeln! Men det är inte nog med att artikelförfattaren hyllar kunskapsföraktet. Han vill dessutom att politikerna ska anamma det.

Nathan Shachar verkar på fullt allvar tro att genuskunskap inte har med jämställdhet att göra. Det har inte ens med feminism att göra, påstår han. Artikeln är en uppvisning i den begreppsförvirring, medveten eller inte, som råder inom området.

Jämställdhet är ett samhällspolitiskt mål, formulerat som att vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv, oavsett om vi är kvinnor eller män. Det handlar alltså om makt och det handlar om mätbara mål. Det handlar om struktur och mönster. Det handlar alltså inte om åsikter.

 I vilken grad vi har närmat oss målet Jämställdhet kan vi avläsa genom att kontrollera mot fakta och forskning. Hur långt, eller hur kort, vi har kommit är alltså ingen åsikt. Det är ett kunskapsområde. Precis som det är ett kunskapsområde att erövra för att vi ska förstå hur de mönster och strukturer uppkommer som förhindrar oss att nå målet. Vi når inte jämställdhet bara för att vi uttalar ordet. Det krävs ett målmedvetet, långsiktigt, systematiskt arbete för att komma dit. Det arbetet måste basera sig på fakta, forskning och kunskap, inte på ett allmänt tyckande baserad på en mytomspunnen föreställning om att vi redan kommit så långt och att vi dessutom är överens om vart vi ska. Vi är inte överens. Det visar sig så fort det kommer ett konkret förslag som i grunden rubbar maktbalansen. Näringslivets styrelser är bara ett av flera exempel på det. Att kvinnor är diskriminerade på arbetsmarknaden, med löner som understiger männens, i samtliga lönenivåer, går naturligtvis att ändra på, om man vill. Feministiskt initiativ har ett konkret förslag. Inrätta en jämställdhetsfond. Låt alla arbetsgivare betala till den och de som höjer kvinnodominerade sektorer får pengar där. Det rubbar maktbalansen. Det betyder att det inte är givet att pappa Metall alltid ska vara löneledande. Det betyder att mamma Kommunal ska ha heltid och dessutom  höja sin lön med dryga 4000 kronor i månaden.

Vi behöver alltså kunskap för att kunna gå vidare. Från förskolan och upp till universitetsnivå måste kunskapen in, både till form och innehåll, både i pedagogiken och i undervisningens ämnen. Att utveckla en certifiering är som att utarbeta en  innehållsdeklaration, som ska synliggöra och tydliggöra att de här kunskaperna och perspektiven finns med vid det aktuella universitetet.  Så här skriver en arbetsgrupp vid Lunds universitet om själva certifieringsbegreppet:  ”…Genusbegreppet har ersatt de äldre och snävare termerna könsroll, socialt kön och sociokulturellt kön. Genusforskning utgår från att förståelsen av det som till vardags kallas kön skapas i en ständigt pågående social process i vilken individ-, organisations- och samhällsnivån samverkar. Inte minst maktrelationen mellan könen är central för förståelsen av genus. I likhet med allt annat präglas vetenskap av en genusordning, vilket påverkar exempelvis undervisningens former och innehåll, samtalston och språkbruk. Genuscertifiering är ett sätt att komma vidare med frågor som specifikt handlar om verksamhet vid universitet och högskolor.”

 Vad  det som är så problematiskt med detta? För mig är det inte konstigare än att vi idag har miljöcertifiering på allt fler områden. Det visar på att nödvändig kunskap har fått sitt inträde och att kvaliteten på verksamheterna därmed höjs. Alla borde rimligen vara glada för kvalitetsförbättringar men det gäller tydligen varken i näringslivet eller inom delar av akademierna. Varför? Jo, för att det handlar om makt. Alla kanske inte vill att vi ska nå målet jämställdhet, dvs. att kvinnor och män, på alla områden, har lika mycket makt. Men om  forskningens självständighet ska baseras på diskriminering är vi illa ute. Och om politiker ska ha kunskapsförakt som bas för sin politik blir det etter värre. Hittills är det bara kristdemokraterna som varit öppet kunskapsföraktande. Det vore nog bra för debatten om fler visade var de egentligen står.

_

Människan är marknaden

Det har varit hänryckningens helg och jag har haft tid att läsa Svenska Dagbladet, också. En artikel hade rubriken ”Marknaden är inte mer än människa”. Där stod det bl.a. att ”Höga vinster fick testosteronhalterna att skjuta i höjden. Mer testosteron ledde i sin tur till en benägenhet att ta mer risker vilket ledde till större vinster, och så vidare. Denna spiral är väl dokumenterad i djurriket. Till slut leder det till dumdristiga och överdrivet riskfyllt beteende som slutar illa”, står det bland annat i artikeln..” Det står inte explicit något om kön men man får liksom en känsla av att det är män de skriver om, Eller?

Man kunde också läsa att  ”Det visar sig att de mest primitiva funktionerna i den delen av hjärnan som styr känslolivet i högsta grad är aktiva när vi fattar finansiella beslut”

I den tidsanda vi nu lever i, där marknaden förmodas vara både rationell och vara lösningen på alla våra problem, vore det kanske värt att reflektera lite över den här artikeln. Särskilt nu i valtider. Eller?

Hur kommer det sig att vi, som åtminstone inom vissa områden är världsbäst på det här med jämställdhet, ännu inte rott fram en kvinna i topp? Frågar Karin Eder Ekman på Newsmill.

Det är en intressant fråga men det blir kanske ännu mer intressant om vi formulerar om frågan.

Så här:

Hur kommer det sig att vi, som åtminstone inom vissa områden är världsbäst på det här med jämställdhet, fortfarande bara har män i toppen?

Svaret är naturligtvis att Sverige fortfarande, i hög grad, även om vi kommit längre än andra inom vissa områden, har en stark förståelse av ledaren som en man.Det är anmärkningsvärt tydligt inom näringslivet, där männen närmast har fossilliknande könsstereotyper  i sin föreställningsvärd, men det patriarkala tänkandet finns också inom politiken.

Det finns ett kraftfullt genuskontrakt inom politiken, som både till form och innehåll utdefinierar kvinnor. Politiken  och politikens strukturer är byggd av män, för män och med mäns begränsade erfarenheter och kunskaper om kvinnors liv  Det som är vardag för kvinnor är särintressen för männen inom inom politiken. De etiketteras som ”kvinnofrågor” och skyfflas gärna över till kvinnoförbundet eller något kvinnoutskott, där särskilt engagerade kvinnor ska ta hand om dem. T.ex. frågor som mäns våld mot kvinnor definieras som kvinnofrågor! Va!?! Och när kvinnor arbetar så uppstår det plötsligt ”kvinnolöner”. Va!?!  I stället borde man använda det betydligt mer klarläggande ordet lönediskriminering. Varför finns det inga mansförbund inom de politiska partierna? Varför finn det inga mansfrågor i politiken? Varför finns det inga manslöner på arbetsmarknaden? Nej, för att mannen är norm. I politiken, på arbetsmarknaden och i näringslivet.

Tyvärr, men så ser det fortfarande ut. Det kommer inte att ändras bara för att vi får en statsminister som är kvinna. Men det är ett bra att vi får det för det är ett demokratiskt steg på vägen. Alla som säger sig vilja ha jämställdhet, i praktiken, efterlyser också att det ska synas, t.ex. i politiken. Men det paradigmskifte som är nödvändigt för att vi ska uppnå det samhällspolitiska målet Jämställdhet, uttytt som att vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv, oavsett om vi är kvinnor eller män, den genomgripande förändringen lär vi nog få vänta på, även med Mona Sahlin vid makten.  Ska vi lyckas bryta ner de patriarkala strukturerna och förändra de stereotypa könsrollerna så behövs det  mer. Det krävs ett systematiskt, organiserat, långsiktigt politisk arbete, med utgångspunkt i feministiskt ideologi. Alla kvinnor är inte feminister. Alla feminister är inte kvinnor. Det krävs alltså fler feminister i Riksdagen, både kvinnor och män. Som tur är finns det ett sådant alternativ i höstens val, ett parti som dessutom har minst en lämplig statsministerkandidat J

Militarismen och miljarderna

Förra helgen stod det klart att Sveriges avtal om militärt samarbete med Saudiarabien förlängs i ytterligare fem år. Anna Ek, ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen har kritiserat beslutet hårt. Regeringen hade en chans att avbryta samarbetet men lät medvetet bli. Det samarbetsavtal som Sverige har med Saudiarabien löper i femårsperioder och förnyas automatiskt om det inte sägs upp sex månader före utgång. Sista dagen att sätta stopp för en förlängning var förra lördagen.

Det ursprungliga avtalet ingicks i november 2005 av den dåvarande S-regeringen och möttes redan då av högljudda protester. Men eftersom den svenska exporten inte handlar om direkta vapen, utan om stridsledningssystem och radarutrustning, gav tillståndsmyndigheten IPS sitt godkännande.

Saudiarabien klassas av forskningsinstitutet Freedom House som ”not free” och får betyget sex, där sju är lägst. Politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna, yttrandefriheten är starkt begränsad, kvinnor förtrycks och dödsstraff tillämpas. Försvarsminister Sten Tolgfors har sagt till Ekot att det vore en ”direkt ovänlig handling” att säga upp avtalet och att det skulle komma att kosta svenska företag många miljarder i de affärer som man nu har på gång.

 Sällan är dubbelmoralen tydligare än i militära sammanhang. Det går tydligen alldeles utmärkt att först lovsjunga demokratiska och frihetliga ideal inom utrikespolitiken för att sedan samarbeta militärt med diktaturer som Saudiarabien. Det intressanta, och sorgliga, i detta är att både (S) och (M) är överens om den linje som nu förs. En linje som innebära att Sverige gärna pratar fred och mänskliga rättigheter och samtidigt är en aggressiv vapenförsäljare på den internationella marknaden. Om det möjligen finns någon opposition i någon  av allianserna lär den inte komma fram nu. Valtider kräver sammanhållning och enighet. Så stryps ännu en debatt.

Publicerad förkortad som artikel i Sydsvenskan 16 maj 2010

Samhällskostnaden för alkoholkonsumtionen är minst 50 miljarder visar den senast presenterade kalkylen (SvD 12 maj) . Det motsvarar mer än en procent av BNP. Drygt hälften av den summan består av samhällskostnader för vård av personer som utvecklat beroende (alkoholister). I antal personer räknat är vi en liten grupp. Sex procent av den vuxna befolkningen.

Resten av kostnaderna, nästan hälften, är relaterade till den verkligt stora gruppen – riskkonsumenterna. Det är alla som dricker så stora mängder alkohol att det leder till olyckor, frånvaro från jobbet och att man presterar i genomsnitt 25 procent sämre än vad man annars skulle ha gjort. Bakfyllans pris alltså.

Själv (nykter alkoholist sedan drygt tio år) har jag inget intresse av att moralisera över enskilda människors konsumtion. Inte heller tänker jag missionera om att alla alltid ska leva nyktert. Men jag tror det är klokt att också i denna fråga, precis som i alla andra, fundera över vilka intressen som ligger bakom den utveckling vi ser.

Det vi ser är en ständigt ökande närvaro av alkohol. En konsumtion introducerad genom nya livsstilsmönster, ofta presenterade som kontinentala och moderna. Alkoholen ska vara som vilken vara som helst. En naturlig del av vår vardag. Det ska vara lika självklart att bjuda på öl eller vin som på kaffe eller te. Idén om att det behövs några särskilda skäl (fest, fira, m.m.) för att dricka alkohol försvinner och ersätts av ett allmänt vardagsdrickande. Ett vanedrickande som går allt längre ner i åldrarna och idag snarare betraktas som en sysselsättning. Man festar. Och festa är lika med att bli full. Det är själva kvittot på att det varit fest. Tidningarna är fulla med festande idoler. Musikens, modets och idrottens stjärnor festar för fullt i de idolskapande medierna. Det är förfest, fest och efterfest. På universitet och högskolor dricks det som aldrig förr. Ofta sanktionerat av lärosätenas ledningar som hänvisar till stolta traditioner. Studenthälsan ser en annan bild. Studenter i riskzonen, missade studieresultat och raserad ekonomi. Beroendekliniker och AA-möten fylls av allt yngre människor som efter flera års accelererande vane- och vardagsdrickane utvecklat en begynnande alkoholism.

Inom företagsvärlden är det märkligt tyst. Trots att man nog vet om att det finns växande problem. Det är inte bara på firmafester som alkoholen får flöda. I takt med en alltmer stressad och inte sällan rörlig arbetsmarknad (med resor och flytande arbetstider) fylls också dagen scheman med ”avkoppling” i olika former. After-Work, koppla av på krogen med arbetskamraterna innan man går hem, är bara ett exempel.

Europa är den kontinent där det produceras mest alkohol och samtidigt den kontinent där det konsumeras mest. Självklart hänger det ihop. Hur vi dricker alkohol lanseras som en livsstilsfråga och industrin har länge och framgångsrikt kopplat ihop alkohol med både kläder och kultur. Unga är en uttalat viktig målgrupp. Det gäller att etablera en stabil kundkrets så tidigt som möjligt. Hur många av sommarens musikfestivaler får inte sin huvudsakliga inkomst från öltält?

Hur har det här gått till då?  Hur har vi fått en situation där allt fler dricker allt mer allt oftare? Jo, bl.a. genom politiska beslut. Här och i Bryssel. Systemet får lördagsöppet år 2001. Fritt fram för reklam i svenska tidningar (Marknadsdomstolens utslag) år 2003. Införselkvoterna slopas i januari 2004 och skatten på öl och vin sänks i juli samma år. EG-domstolen ger fritt fram åt näthandel år 2007 och i april 2009 börjar Systembolaget sälja vin på petflaska.

Allt detta sammantaget syftar till att göra alkoholen mer tillgänglig för fler. Bakom utvecklingen ligger starka intressen. Alkoholindustrin och den kringliggande näringen ligger på med smart lobbyverksamhet, inte minst i Bryssel, aggressiv marknadsföring och målgruppsanpassad produktutveckling. Särskilt kvinnor är en grupp som exploateras med försäljningsknep som signalerar sex och förvriden jämställdhet. Män dricker mest men kvinnor ökar sin konsumtion mer, särskilt unga tjejer och kvinnor 55+. Alla vi som behöver snabb avkoppling från genusstress och dubbelarbete, vi har fått både alkoläsk och Bag-in-box.
Varför förs det ingen samhällspolitisk debatt om detta? Det faktum att det inte bara är vi alkoholister som kostar pengar utan att det är den stora gruppen som gått på myten om modernitet och kontinentala vanor som också är med, borde kunna förändra debatten. Vårt förhållningssätt till företeelsen alkohol måste kunna ifrågasättas. Nu när spriten har nästlat sig in i både mode, kultur och idrott (det byggs inte en sportarena med mindre än att det finns en bar med rättigheter!) så blir man dessvärre sedd som moralist och festförstörare om näringens intressen ifrågasätts. Och i kommunerna lägger sig politikerna platt. Den alkoholpolicy som möjligen finns är oftast en hyllvärmare för de närmast sörjande. För medborgarna är den i alla fall okänd.
Utan att överdriva är det idag högst relevant att tala om alkoholen i termer av ”hinder för utveckling”, både på den personliga, på den företagsmässiga och på den samhälleliga nivån. Om vi vågar se nyktert på saken.

Publicerat på Newsmill 13 maj 2010

Två mätningar i rad, Demoskop förra veckan och häromdagen Novus Opinion, visar att det är synnerligen jämnt mellan blocken. Alliansen har 46,5 procent, det starkaste stödet sedan 2006, och de rödgröna 47,5, det svagaste sedan 2006. I praktiken innebär det dött lopp mellan blocken. Arne Modig och David Ahlin på Novus kommenterar resultatet med att det är en ny politisk situation i opinionen. Skälet är inte bara att det är ganska jämt mellan blocken utan också att Sverigedemokraterna samtidigt ökar med 1,0 procentenheter och får 4,6 procent. Det innebär att SD kan få en vågmästarroll.

 Det tvåpartisystem som nu växer fram får som konsekvens att det saknas opposition i Riksdagen. Bägge alliansernas partier måste tona ner sina eventuella meningsskiljaktigheter, allt till förmån för att kunna visa upp en enighet som ger väljarna intrycket av regeringsduglighet. Men det väljarna ser är en politik som i stora stycken låter lika. Den sifferexercis som oftast syns i TV, som regelmässigt handlar om skatter,  visar att det är ytterst lite som skiljer blocken åt. Några mer djupgående ideologiska samtal hinns sällan med eller finns det inget intresse för. Intrycket, för väljarna, blir lätt att det är ett politiskt etablissemang som träter på ett, för den oinvigde, internt sätt.

Medias envisa fasthållande vid att endast redogöra för de partier som redan sitter i Riksdagen förstärker den här bilden och får som följd att väldigt många människor uppfattar SD som det enda oppositionspartiet, det som står till buds när man inte känner sig tilltalad av de etablerade blocken. Just en sådan här medial dramaturgi är det som har fört högerextrema och främlingsfientliga partier till parlamenten i andra länder. Danmark är det mest näraliggande exemplet.

För att undvika att samma scenario spelas upp vid höstens val, här i Sverige, borde medierna ändra sitt förhållningssätt och i stället axla sitt demokratiska ansvar. Det finns flera politiska partier som ännu inte sitter i riksdagen men som kandiderar på ett seriöst sätt, med listor både i kommuner och landsting/regioner och till riksdagen. Feministiskt initiativ, Piratpartiet och Junilistan är alla demokratiska partier som har ställt upp i tidigare val och nu gör det igen. Att dessa partier finns, och flera växer, är ett uttryck för att det finns en väljarström som söker nytt och som inte, på olika grunder, attraheras av blockpolitiken.

Denna demokratiska rörelse borde det vara mediernas ansvar att skildra, särskilt i valtider.

Publicerat på Newsmill den 10 maj

EU:s finansministrar har suttit i möte hela helgen. Det har gällt Greklands bankrutta finanser men också Spanien och Portugal  ligger illa till. Och en rad andra EU-länder, i fallande skala. Anders Borg har varit där och han rapporterar att men förhandlat under stark press, tidspress. Det gällde att ha ett paket färdigt innan börsen öppnade i Tokyo

 EU:s finansministrar förhandlar alltså mot börsen i Tokyo, inte i förhållande till medborgarna i EU. Kan det sägas tydligare? Den globala ekonomiska maktens marknadsplatser, just nu var det Tokyo, styr den ekonomiska politiken. För EU-länderna finns bara en möjlighet – att hålla ihop. Finansministrarna mot folket. Det blir effekten. Det är vad vi ser på plakaten i demonstrationerna i Grekland.  Ingen kan bli förvånad om resultatet blir folkligt stöd för nationalism och isolationism – politiska krafter som, tillsammans med högerextremism och religiös fundamentalism,  är på stark frammarsch i många europeiska länder.

Stora lån med skyhöga räntor för att rädda de män vid makten som redan skott sig. Är det säkert att det är det bästa receptet?

Många är de som idag, i Sverige, är glada över att vi inte är med i EMU. Annat var det vid tiden för folkomröstningen. Hela etablissemanget, näringslivet och de stora politiska partierna och fackliga organisationerna, strödde miljoners miljoner i påverkanspengar för att folk skulle rösta JA. Vi som fanns i den fattiga folkrörelsen mot vann. Och inte bara det – vi verkar dessutom ha haft rätt.

Därför finns det anledning att se med skepsis på de recept som nu utfärdas. Finns det verkligen inga alternativ. Vad skulle hända om vi diskuterade skuldavskrivning? Vad skulle det få för politiska och demokratiska konsekvenser? Inte bara nu omedelbart, utläst i de just öppnade börsernas utveckling, utan på längre sikt. Inte minst för demokratin är det viktigt att fler röster hörs.

Newsmill den 3 maj 2010

Den politiska debatten är fixerad vid skatter. I vems intresse?Det diskuterades skatter på Agenda häromkvällen. Borg mot Östros. Männens match. Jobblinje mot bidragslinje. Skattechock mot systemskifte. Vem som sade vad? Det vet man snart inte (man snor begreppen friskt från varandra i valretoriken, säsrskilt Schlingman) och frågan är hur stor roll det spelar. En grafik i studion visade att summan kombattanterna tvistade om var väldigt, väldigt liten. Av den totala skattesänkning som genomförts under innevarande mandatperiod är skillnad mellan blocken, efter s-v-mp.s budgetförslag, minimal. Ett antal miljarder. En bråkdel av hela skattesumman.  Ikväll var det samma debatt på Aktuellt. Nu var det Reinfeldt mot Sahlin. Samma skattesnack. Samma grafik men nu i staplar. Det skiljer 2 miljarder. Regeringen har sänkt sktten med 70 miljarder. S-v-mp ”accepterar” allt utom 2 miljarder.

När bilden kom upp kom nästan debatten av sig. Men så försvann den och allt återgick till ordningen. Retoriken tog fart. Avgrundslika skiljelinjer målades upp. Bägge sidor vill allas väl. Motståndarens politik störtar landet i fördärvet. Siffrorna haglar och det är omöjligt att förstå hur många nollor det handlar om. Miljoner och miljarder blandas friskt.

Ikväll var det samma debatt på Aktuellt. Nu var det Reinfeldt mot Sahlin. Samma skattesnack. Samma grafik men nu i staplar. Det skiljer 2 miljarder. Regeringen har sänkt skatten med 70 miljarder. S-v-mp ”accepterar” allt utom 2 miljarder.

Jag saknar helheten. Hur ska det vara möjligt att se helheten av politiken när den presenteras så fragmentariskt? Höjd bensinskatt med 50 öre får hela landsbygden att vissna, säger regeringen. Men hallå, hur är det med de höjda el-priserna då? Vi som bor i villa har fått enorma månadsökningar när elpriset har höjts med raketfart. Det handlar inte om 50 kronor. Det handlar om tusenlappar varje månad. Större kostnadsökningar alltså än vad varje skattesänkning har åstadkommit. Och vad kostar det när barngrupper och skolklasser är för stora för att det inte finns tillräckligt med förskollärare och lärare? Eller när vården inte fungerar?

Jag vill se helhet och långsiktighet i politiken. I stället får jag budgetpotter som skvätts ut i allt tätare takt ju närmare vi kommer valet. Alla kommentatorer är överens om att det kommer mera, både från regeringens och s-v-mp.  När det regnar manna från skyn har den fattige inget minne lagrat i en miniräknare.