Gudrun Schymans Blogg

Du kan hjälpa till genom att skicka nedanstående brev:

Sample Letter to Navi Pillay, UN High Commissioner for Human Rights:
Send to: npillay@ohchr.org, with copies to: urgent-action@ohchr.org

Dear Ms. Pillay,

I am writing to you with an urgent demand that you intervene with the authorities in the Islamic Republic of Iran, who are preparing to execute by stoning Sakine Mohammadi Ashtiani. Stoning is a barbaric form of torture and execution that should be outlawed worldwide. It is your responsibility to step in and demand a halt to these proceedings.

Sincerely,
[your name]

Det skrev DN igår och rapporterade att kvinnorna fortfarande är långt ifrån makten i svenska företag. Andelen kvinnor i styrelserna har ökat, långsamt, från 19,1% förra året till 22,2 % i år.  Om det fortsätter i samma takt kommer det att ta 20 år innan vi är uppe i 40% kvinnor, ett minimum för att kallas jämställt.

Många inom näringslivet brukar påtala att det inte är styrelserna som är det viktiga utan att det är i företagens ledningar som det är viktigt med fler kvinnor. Men där har det gått bakåt. Förra året var andelen kvinnor 14,3 % och i år är de 13,8%.

Vad ska man säga om detta? Pinsamt är väl det adekvata svaret. Jämställda styrelser och ledningsgrupper ökar kvaliteten, höjer utbildningsnivån och ger bättre effektivitet och lönsamhet. Ändå detta motstånd. Denna kvardröjande konservatism. På vilket annat område skulle politiker acceptera att gemensamt finansierade utbildningsinsatser (kvinnor är mer välutbildade än män) åsidosätts så gravt som här? Inom vilket annat område skulle man våga, helt öppet, ha så låga ambitioner när det gäller jämställdheten? Näringslivets strukturer behöver moderniseras. Snart kommer inte heller de kreativa och kloka männen att acceptera dagens villkor!

Textenfinns också på SvD:s nätupplaga, 28 juni 2010.

De borgerliga är ett hot mot jämställdheten, menar Clas Borgström, socialdemokraternas talesperson i jämställdhetsfrågor, i Svenska Dagbladet (SvD 2010-06-24). Efter snart fyra år av borgerligt styre är Sverige mer ojämställt än tidigare. Vårdnadsbidraget, subventionerade hushållstjänster och införandet av en jämställdhetsbonus är ett hån mot alla som vill se ett jämställt Sverige, skriver han.
 
Jag håller helt med. Den borgerliga regeringen har fått utvecklingen inom jämställdhetsområdet att gå bakåt. Försämringar av a-kassan, skatteavdrag, ja hela den ekonomiska politiken har helt enkelt gjort det mer lönsamt att vara man.
Så långt är jag alltså överens med Borgström. Men när han sedan helt riktigt påpekar att en av de största utmaningarna är att ta sig an löneskillnaderna mellan kvinnor och män, och sedan inte har andra förslag än de tidigare kraven på lönekartläggning, ja då är det slut på samstämmigheten. Då måste jag konstatera att också den röd-gröna alliansen står tomhänt.
 
Visst ska vi ha jämställdhetsplaner och lönekartläggningar men det är inget effektivt verktyg mot den dominerande lönediskrimineringen. Den som sker sektorsvis. Den som ger flera tusenlappar i skillnad mellan vården och verkstaden, mellan ICA och IT, mellan socionomen och ekonomen. Den kommer man inte åt med lönekartläggning och förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Där är den svenska modellen otillräcklig. Där måste det till politiska initiativ, t.ex. en jämställdhetsfond för utjämning, där alla är med och betalar. Både arbetsgivare och stat. Och männen, genom viss återhållsamhet i löneutvecklingen.
 
Feministiskt initiativs förslag om inrättandet av en jämställdhetsfond är ett radikalt förslag som bryter med föreställningen om att det alltid är arbetsmarknadens parter som har ansvar för lönebildningen. Förslaget går på tvärs med resonemanget om att det är industrin som alltid ska vara löneledande och sätta ramen och att allt utanför ramen utlöser kompensationskrav och blir i förlängningen inflationsdrivande.
 
Förslaget om jämställdhetsfond bryter helt enkelt med den patriarkala föreställningen om att män alltid ska ha mer. Och det är just det som vi behöver göra. Ändra maktbalansen. Det har hittills inget parti vågat föreslå. Och så långt vågar inte den rödgröna alliansen gå. Det betyder att den som vill ha verkliga förändringar och som vill se konkreta steg i riktning mot jämställdhetsmålet, varken kan lägga sin röst på den borgerliga regeringen eller den rödgröna alliansen. Vilken tur att det finns ett feministiskt alternativ i höstens val!

Hej,
Jag har just tittat på  http://valpejl.se/ och ser att ni väljer att utesluta bl.a. Feministiskt initiativ i presentationen av partier.

Ni skriver:
Samtliga riksdagskandidater i de nuvarande riksdagspartierna och Sverigedemokraterna har via sina partier fått möjlighet att svara på en enkät med frågor. Sverigedemokraterna medverkar därför att de är det nya parti som i dagsläget verkar ha en reell chans att ta sig in i riksdagen och som därmed kan påverka en regeringsbildning. Andra mindre partier, t.ex. Piratpartiet, Feministiskt initiativ, Sveriges Pensionärers Intresseparti och Nationaldemokraterna bedöms enligt de undersökningar som gjorts hittills inte ha någon möjlighet att kunna ta någon riksdagsplats och har därför inte tillfrågats. Skulle opinionsläget för något av dessa partier förändras närmare valet så kan en omvärdering av denna gränsdragning göras då.

Jag anser att ni på detta sätt medverkar till att minska människors möjlighet till att i verklig mening kunna träffa fria val på valdagen. Varför då? Jo för att det systematiska undanhållandet av information för partier utanför riksdagen blir till en självuppfyllande profetia. Syns man inte i media så finns man inte. Och finns man inte i människors medvetande så faller det sig inte heller naturligt att svara partiets namn när opinionsinstitutet ringer . Alltså blir det låg registrering och fortsatt ingen redovisning i media och fortsatt låga opinionssiffror, osv. osv. Så enkel är mediadramaturgin. Ända sättet att väga upp bristen på information är att köpa reklamplats. Det kräver stora kapitalinsatser, något som nya partier sällan har.

I EU-valet fick Feministiskt initiativ 2,22procent i valet, trots mediaskugga.  Piratpartiet fick som bekant ännu mer. Det borde mana till eftertanke. Effekten av att medborgare undanhålls information blir att demokratin försvagas och att tendensen att politiken kostar alltmer pengar förstärks. Jag kan inte se att det är förenligt med public service uppgift att medverka till en kommersialisering av politiken.

Jag emotser med intresse ett svar.
Hälsningar

Gudrun Schyman

Talesperson i Feministiskt initiativ och första namn på riksdagslistan

Om moderaterna i Malmö vinner valet vill de halvera antalet timmar i förskolan för barn till arbetslös.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article907083/Patrick-Reslow-M-Femton-timmar-ar-fullt-tillrackligt-for-arbetslosa-Vi-maste-prioritera-barn-till-foraldrar-som-har-jobb.html.

Barn med arbetslösa föräldrar behöver enligt Moderaterna bara 15 förskoletimmar, inte som i dag 30 förskoletimmar, per vecka. Man menar att Malmö inte har råd att prioritera barn till arbetslösa. Samtidigt säger andra att kommunen i dag klarar av att erbjuda alla familjer förskoleplats inom den lagstadgade tiden, fyra månader.

Detta är alltså den moderata arbetslinjen i full blom. Lagstadgade rättigheter, som förskola, ska bara erbjudas fullt ut till de barn som har föräldrar som har arbete. Vad är nästa steg? Att barn till arbetslösa får begränsad skolgång? Tandvård? Sjukvård?

Förskolan är faktiskt till för barnen – inte föräldrarna. Har det aldrig slagit Malmös moderater att just barn som har arbetslösa föräldrar har särskilt stort behov av att få vara i den trygga och stimulerande miljö som förskolan kan erbjuda? Tydligen inte.

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Malmös moderater lever kvar i den förlegade föreställningen att förskolan är barnpassning, rätt och slätt. De tycks ha missat de senaste decenniernas pedagogiska utveckling. Det är oroande för det är säkert inte det enda politikområdet där konservatismen står i vägen för kreativt nytänkande. De nya moderaterna fortsätter att vara väldigt gamla.

Kärlekens kraft är oändlig! Det är bara att konstatera. Äntligen har vi fått den debatt om monarkin som vi behöver. Den som handlar om demokratin. Alldeles för länge har diskussionen snärjt in sig i förlegade föreställningar kring blått blod, symbolers samlande inverkan. Inte sällan har samtalen urartat i tyckande om personer. – Victoria verkar ju så trevlig och klok. Äntligen ska vi få en kvinna på posten. Med en man av folket vid sin sida blir den romantiska sagan sann. Osv. osv.

Så har det alltså låtit men nu, äntligen, har debatten tagit ny riktning. Fler och fler har kommit ut som republikaner. Aldrig tidigare har jag sett/läst så många välformulerade krönikor på temat monarki går inte ihop med demokrati. Lena Anderssons kolumn i Dagens Nyheter häromdagen, om monarkins normerande makt, och Katrin Kielos i Aftonbladet i går, bär bägge lysande argumentation för monarkins avskaffande.

Dessutom har det visat sig att gästlistan till bröllopet innehöll både en kung från Bulgarien och en kronprinsessa från Rumänien. Trots att bägge länderna är republiker. Detta uppmärksammades i en insändare i DN idag och sedan i Expressen. Varför är det intressant? Jo för att det visar att när monarkin avskaffas, genom politiska beslut, så lever naturligtvis familjerna och personerna kvar. Också med sina ärvda titlar. Vilket jag har påpekat sedan flera år, bl.a. i motioner i riksdagen, då som partiledare för Vänsterpartiet.

Det går alldeles utmärkt att införa ett modernt demokratiskt statsskick samtidigt som kronprinsessan och hennes prins kan fortsätta att verka i den (bolags)form som de själva vill. Varumärket är starkt. Det finns ingen anledning att oroa sig för familjens försörjning. Dessutom står den politiska vägen öppen för alla som vill kandidera. Victoria som president är ingen omöjlighet. Hon är skolad, erkänt intresserad av politik och har en stark utstrålning. Jag vet för jag har träffat henne.

Jag skulle gärna se att demokratidebatten fortsatte och vad vore lämpligare än att föra den under den nu pågående valrörelsen. Då kanske t.o.m. socialdemokraterna skulle våga lyfta upp ett vått finger i luften och känna av de nya vindarna. Mona Sahlin skulle kunna bli den första s-märkta ledare som faktiskt slutar att fega ur i denna grundläggande demokratifråga.

Publicerad på Newsmill idag

Nu är det många som värnar den svenska modellen, dvs. att det är parterna som ska sköta arbetsmarknaden. Också moderaterna tycker det fungerar bra. Inte ens LAS vill man ändra på. En fråga som annars hatats och tjatats av de borgerliga i evinnerliga tider. Allianssyskonen i det borgerliga lägret är inte överens men efter som M är störst, bäst och vackrast så blir det nog som Reinfeldt säger – ingen ändring.

Det är bra, tycker jag. Genom förhandlingar mellan fack och arbetsgivare kan de problem som eventuellt finns lösas. Men mitt i vurmandet för den svenska modellen så finns det en sak som den inte klarar. Få vågar säga det öppet men kunskapen finns. Den svenska modellen klarar inte att ändra på lönediskrimineringar av gruppen kvinnor. Den svenska modellen, dvs. att fack och arbetsgivare ska lösa problemen genom förhandlingar och avtal, fungerar inte när det gäller fel-lönesättningen av de arbeten där kvinnor är i majoritet.

I mer än trettio år har vi fått höra att det inte är bra att det skiljer så mycket, att det ska åtgärdas och att det är arbetsmarknadens parter som har ansvaret. Vad har hänt? Ingenting! Det är fortfarande stora löneskillnader mellan verkstaden och vården, mellan IT och ICA, mellan psykologen och ekonomen. I alla lönelägen finns diskrimineringen. Akademiska studier ger inte mer pengar i portmonnän för kvinnor.

Egentligen är det inte konstigt att arbetsmarkandens parter inte klarar uppgiften. De är helt enkelt inte organiserade för att klara det. De arbetar för sina medlemmars intressen. Inte för andra förbunds medlemmar. De kan rimligen inte agera sektorövergripande. Men det är det som den grundläggande skillnaden mellan genomsnittslönen för en man och dito för en kvinna handlar om. Det handlar om en sektorsdiskriminering. Och den försvinner inte bara för att alla säger att den inte är bra. Den finns och den fördjupas. För fem år sedan låg genomsnittslönen för en kvinna på runt 3 600 kronor lägre än för en man. Idag är skillnaden 4 700 kronor. I kronor räknat ökar alltså skillnaden. Det betyder i klartext att kvinnor subventionerar stora delar av välfärds-, service-, utbildnings- och kultursektorn. Eller annorlunda uttryck – de här sektorerna vilar på en exploatering av kvinnors arbetskraft.

Det här är inget mindre än en skandal och det måste sägas högt att den svenska modellen, med ansvaret hos arbetsmarknadens parter, inte räcker till i det här fallet. Kejsaren är faktiskt naken. Den svenska modellen står med byxorna nere när det gäller lönediskrimineringen av kvinnorna. Som snällt får finna sig i lägre ersättningsnivåer i samtliga socialförsäkringssystem och i slutändan en lägre pension. Att sänka skatten gör inte saken bättre. Det är bruttolönen som räknas.

Lösningen ligger i att våga se det här som det samhällspolitiska problem som det faktiskt är. Jag är helt överens om att vi inte ska sätta löner i riksdagen men det finns ett politiskt ansvar att utkräva varhelst det pågår diskriminering!

Slutreplik på debatt i Piteå Tidning om vad en röst på F! betyder i höstens val. Publicerat i Piteå Tidning 5 juni 2010.

Visst har Gudrun Schyman rätt i att man ska följa sitt hjärtas röst på valdagen, skriver Mats Rosin och fortsätter,. men det skadar väl inte att överväga de tänkbara konsekvenserna heller? Om detta är vi helt överens.

Om de tänkbara konsekvenserna av ett blockpolitisk taktikröstande blir en politik som fortsätter att behandla kvinnors villkor och vardag som ett särintresse, som avvisar all diskussion om arbetstidsförkortning, som inte lyfter ett finger för att kvinnor ska få rättvisa löner och som inte vågar utmana gamla hemmafruideal, då kommer vi i praktiken att backa i förhållande till det vackra talet om jämställdhet. Då upprepar vi ett gammalt och känt patriarkalt mönster där första budet lyder: kvinnor ska vänta!

Det finns alltid något större och viktigare mål som ska infrias först. Bara vi får vår socialism, liberalism, konservatism  eller vad det nu kan vara, så kommer frågorna om kvinnors rättigheter att lösa sig. Jovisst – så har det låtit från regeringar i evinnerliga tider, oavsett politisk färg. Många har haft lång tid på sig att göra mycket men förändringarna har uteblivit.

I F! är vi trötta på att vänta. Så enkelt är det.Valet i höst är ett utmärkt tillfälle att tydligt visa det.

Publicerat på Newsmill 4 juni 2010

Att ta tempen i valrörelsen har idag blivit detsamma som att avläsa opinionsmätningar. De kommer i en strid ström och orsakar alltid samma flod av spekulationer. Idag publiceras en mätning från Demoskop i Expressen. Alliansen leder. Moderaterna är större än Socialdemokraterna. Tillsammans får den borgerliga alliansen 50,9% av väljarna och de röd-gröna 44,3%. SD kommer inte in och KD ligger och  darrar på  4% jämt.

Nu skrivs det alltså spaltkilometer på temat Mona rasar, alliansen i ledningen, svårt för socialdemokraterna som fegt hänvisar till att deras väljare ligger på soffan, osv, osv.

Mycket av det som sägs har sagts tidigare och kommer att sägas igen. För några veckor sedan var det tvärtom. De röd-gröna ledde ligan. Det hinner säkert ändra sig igen.

Problemet, som jag ser det, är att detta temperaturmätandet skymmer information om sakfrågorna. Kanske är den här mäthysterin just ett utslag av det faktum att det inte skiljer så mycket mellan blocken när det kommer till den konkreta politiken. I alla fall inte om man tittar på pengarna. Skatterna är förhållandevis lika i bägge blocken budgetar.  Det är snarare i den underliggande, ideologiska, texten man får leta efter skillnaderna. Och det låter sig knappast göras i den mediala dramaturgi där allt ska vara kort och mätbart.

Det är nog faktiskt så att media älskar det här jämna läget. Det finns två tydliga motståndare i ringen, matchen pågår och det är bara att rapportera. Hela tiden. Dagsformen är det som är intressant. Men tycker väljarna det? Det verkar finnas fler än S-märkta soffliggare som redan tröttnat.

En del finns i andra partier. Det parti utanför riksdagen som media väljer att rapportera om är SD. Men det finns faktiskt fler. Feministiskt initiativ och Piratpartiet är två partier som seriöst ställer upp i valet, både lokalt, regionalt och till riksdagen. Taktiken att helt låta bli att rapportera kring nya partiers aktiviteter ger en skev bild av den demokratiprocess som föregår ett val. Att undanhålla information är en känd härskarteknik och skapar dåliga förutsättningar för reellt fria val. Medias roll i detta borde diskuteras men det är helt tyst. Ja visst ja – det är ju valrörelsen….