Gudrun Schymans Blogg

Vem är villig att offra vad och varför?

Jag vill ha Gudrun Schyman inne i politikens betongbunker, skriver Unni Drougge. Inte utanför i en tynande feministisk rörelse utan politiskt inflytande. Vänstern ska snart diskutera nytt ledarskap och tillfället kunde inte vara bättre för Gudrun att bjuda upp till dans för med Schyman på golvet skulle Vänstern få en helt annan lyster, fortsätter hon. Offret heter F!. Kanske är Feministiskt initiativ den gödkalv som slaktas för att fira den förlorade dotterns återkomst?

Samma tankegångar mötte jag i valet. Alltifrån enskilda V:are som i personliga meddelanden drömde om att jag skulle återvända till partiet, till aggressiva uppmaningar från både V och S om att feminister skulle svika sina visioner, just på valdagen, och förstå att nu gällde det ett högre mål -  regeringsfrågan. Den som gick längst i spekulationer menade att en röst på F! i själva verket var att stärka SD:s inflytande i riksdagen. Kontentan var att den som vågade vara feminist på valdagen i själva verkat var rasist. Makabert är bara förnamnet!

Men hot går hem. Det visar valresultatet. Den som på valdagen taktikröstade för en rödgrön seger – men som egentligen ville se F! i riksdagen – fullföljde en klassisk tradition att låta i princip vad som helst gå före feminismen. Det är en taktik med lång historia, men så har också jämställdhetsframstegen dröjt.
För mig är det här inte en fråga om vem eller vad som ska offras. För mig är frågan:  – Hur länge tänker så många acceptera att feminismen ska stå tillbaka för andra politiska prioriteringar? Är det inte klassfrågan så är det klimatfrågan. Är det inte välfärden så är det vården. Alltid är det någonting som ska gå före feminismen och kvinnors rättigheter.
F! har tröttnat på sådana konstruerade konflikter. Tvärtemot andra partier gör vi inte misstaget att separera feminismen från andra politikområden. Att särskilja feminismen från resten av samhället får konsekvenser. I början av 80-talet motsvarade kvinnors löner drygt 80 procent av männens. Trettio år senare tjänar kvinnor i genomsnitt fortfarande 4.400 kronor mindre än män. Ingen av de regeringar som avlöst varandra under de senaste tre decennierna har kunnat påverka detta lönegap. Nu kräver inte bara F! utan också fackförbunden, bl.a. Vårdförbundet och SKTF, politiska initiativ.
Varför ser det ut så här? Jo för att det saknas konkret och prioriterad feministisk politik. Andra politiska frågor har kontinuerligt definierats som viktigare, mer angelägna. I den tidiga arbetarrörelsen motarbetades kvinnor med hänvisning till att klasskampen skulle befria även kvinnan. I sextio- och sjuttiotalens politiska rörelser påstods kvinnor ta upp ”personliga” frågor till skillnad mot männens viktigare politiska frågor.  Det födde den feministiska parollen Det personliga är politiskt. De historiska processerna är konsekventa: gång efter gång ställs kvinnors rättigheter i väntrummet, alltmedan den ”riktiga” politiken går före.
Jag vet att Unni Drougge och jag har samma politiska mål – Jämställdhet och stopp för all diskriminering. För mig saknar de riksdagspartier som skrivit in feminismen i sina partiprogram trovärdighet. I den rödgröna valplattformen fanns samhällets mest grundläggande diskriminering inte nämnd. Feminister måste göra det som miljörörelsen gjorde. Gå samman, organisera och manifestera makt genom att ställa upp i val. Det är ett långsiktigt arbete men det finns ingen annan väg. Nostalgiskt tillbakablickand

Trots många år av utfästelser från såväl politiker som arbetsmarknadens parter är lönegapet mellan kvinnor och män i stort sett oförändrat sedan tre decennier tillbaka.

Under Almedalsveckan  i somras gjorde vi i Feministiskt initiativ vad vi kunde för att få upp frågan på dagordningen. Vår symboliska protest i form av att bränna 100 000 kronor – motsvarande vad landets kvinnor går miste om per minut ­– fick eko i hela världen. Det som inte fått lika stor uppmärksamhet är att flera fackförbund i dag menar att en del av ansvaret för lönefrågan måste lyftas till en politisk nivå. Dagens ordning ger nämligen inte facken möjlighet att på egen hand åtgärda lönegapet. De olika fackliga organisationerna har ansvar för sina medlemmar, inom sin del av arbetsmarknaden. Att arbeta för utjämning mellan olika sektorer ligger inte inom förbundens ansvar. På samma sätt ser det ut inom arbetsgivarorganisationerna. Det gängse svaret att det här, lönediskrimineringen, är en fråga för arbetsmarknadens parter, håller alltså inte.

Veckan innan valet gick Vårdförbundets ordförande ut i en debattartikel (Arena) och krävde svar från samtliga riksdagspartier på frågan om vad de tänkte göra för att rätta till missförhållandena. Hon beskrev hur ambulanssjuksköterskor, efter fem års akademisk utbildning, hade lägre löner än sopåkare. Fick hon något svar från något parti i riksdagen? Nej. För några dagar sedan tog SKTF:s ordförande upp samma problem i en artikel (DN debatt 26 sept) och föreslog en statlig kommission. Hon skrev ”… i avtalsrörelse efter avtalsrörelse har vi lyft frågan om strukturella löneskillnader utan att nå några större framgångar.” Hon riktade en rak fråga till Reinfeldt: – Är du beredd att medverka till att minska lönegapet mellan kvinnor och män? Har hon fått något svar? Nej.

Däremot har det kommit kommentarer från Sydsvenska Dagbladet, i en ledare den 27 september. Där menar man att det inte finns några mirakelkurer för att motverka strukturella löneskillnader och upprepar det gamla beprövade och resultatlösa mantrat: ”Högre löner i kvinnodominerade yrken kommer främst att åstadkommas med mer lönekonkurrens också i den offentliga sektorn. Det som krävs är satsningar på större valfrihet, ett utökat antal huvudmän, en förbättrads jordmån för entreprenörskap.”

Man/kvinna tar sig för pannan! Det är samma svar som de borgerliga partierna närmast ryggradsmässigt levererat de senaste 15 åren och som arbetsgivarorganisationerna också har som sin ramsa. Det har genomförts bolagisering och privatisering på löpande band det senaste decenniet. Det har inte gett resultatet högre löner.  Samma retorik använder också de rödgröna politikerna, fast man säger tvärtom, dvs. att kommuner och landsting ska tillföras mer pengar och att det ska leda till att lönerna höjs inom vård, skola och omsorg. Vi vet av erfarenhet att resurstillskotten till offentlig sektor hittills inte har resulterat i ett minskat lönegap – av det enkla skälet att kvinnors löner inte prioriteras framför andra behov i den offentliga sektorn. Dessutom – alla talar bara om offentligt anställda kvinnor. Hälften av alla kvinnor jobbar i privat sektor. Samma sektorsdiskriminering finns där.

Vad det handlar om är att vi måste våga förändra de värderingar som ligger till grund för dagens lönebildning. Det finns ett unket 50-talstänkande i botten idag. Föreställningar om att det är mannen som är familjeförsörjaren och därför ska ha fast heltidsjobb men en lön att leva på, medan kvinnan fortfarande förväntas vilja dryga ut hushållskassan när hon jobbar. Alltså behövs varken heltid eller anständiga löner. Det finns ju en man i familjen… Pappa Metall ska gå före och mamma Kommunal ska komma efter.

Visst är det pinsamt att vi inte kommit längre men för att vi överhuvudtaget ska kunna komma vidare krävs det att vi erkänner att könsmaktsordningen är inte i första hand en kapitalistisk kalkyl, utan en envist återkommande uppdelning av världen i manligt och kvinnligt, med stora minustecken framför allt som kallas kvinnligt. Det är ett mönster som reproduceras i våra sovrum, i media och reklam – och, inte minst, i lönekuverten.

För jämställda löner behövs alltså ett politiskt initiativ som siktar in sig på kärnfrågan: lönerna. Det är rimligt att ansvaret för den ekonomiska utjämningen delas av arbetsgivarna och skattebetalarna. Feministiskt initiativ har föreslagit att hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansierar en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer kvinnors löner. Fonden finansieras via en höjd arbetsgivaravgift med en halv procentenhet och ett lika stort statligt tillskott. Det förslaget står inte på något sätt i motsättning till SKTF:s förslag om en Jämställdhetskommission eller Vårdförbundets förslag om politiska initiativ. Tvärtom har vi samma syn: många har haft lång tid på sig att göra mycket, men förändringarna har uteblivit. Nu är det dags för politiska initiativ.

Vad den här frågan också visar är behovet av ett självständigt feministiskt parti, som inte låter sig bakbindas av politiskt vanetänkande eller lojaliteter med manliga maktstrukturer inom samhällets olika institutioner.

Gudrun Schyman
 

_____