Många går i giftastankar. Jag vet det. Det är den årstiden. Själv ser jag äktenskapet som ännu ett uttryck för den patriarkala samhällssynen men det hindrar mig inte från att glädjas över det lyckliga i att människor träffas och vill leva tillsammans.
När jag är bjuden till bröllop brukar jag leverera ett tal som innehåller både kritik av äktenskapet som institution (under lättsamma former, jag är ingen trist typ eller festförstörare!)) och en stark hyllning till kärleken. Den kärlek som måste vara fri, helt utan maktambitioner och maktanspråk. Den kärlek som vi människor bara kan ge, aldrig kräva att få. Den reservationslösa och gränslösa kärleken. Den starkaste kraften i mitt liv.
I fredags var jag inbjuden till Kyrkans ungdomsprojekt i Malmö. Jag var “hemlig gäst” och pratade och svarade på frågor från vetgiriga unga och en del vuxna. En präst berättade att han rätt ofta förberedde par som skulle gifta sig och att han blev så förvånad över att så många kvinnor ville bli förda till altaret av sin pappa.
Han förklarade för brudparen att han såg det sättet som en patriarkal kvarleva, från tiden då kvinnor var mäns egendom. Först faderns och sedan den nye mannens. Överlämnandet framme vid alteret var en bekräftelse på att “affären” var klar. Här får du “min” dotter att bli “din” hustru”.
Många par hade överhuvudtaget inte reflekterat över detta och en del ändrade sig, berättade han, men långt ifrån alla. Han förvånade sig över hur djupt det sitter hos många och hur få som medvetet ser makten i sermonierna.
Vid ett tillfälle, berättade han, handlade det om en kvinna som hade skiljt sig och som nu för andra gången skulle gifta sig. Hon ville igen bli förd fram till altaret av sin far. När prästen påpekade att det riktiga (i enlighet med traditionens syfte) i så fall skulle vara att hennes f.d. man, som hon separerat från, skulle vara den som förde henne fram till den nye mannen. Där gick gränsen. Hon ångrade sig och gick istället kyrkogången fram tillsammans med den nye mannen.
Uttrycken för den patriarkala maktordningen är ibland sublima och många gånger osynliggjorda och inlindade i det som kallas traditioner och seder och bruk. Mitt råd är att alltid låta genusglasögonen sitta på. Kärleken tål att synas.
Gudrun
May 17th, 2009 at 7:06 pm
Det är möjligt att äktenskapet per se (utöver överlämnandet) har en patriarkalisk aspekt, däremot kan det vara viktigt för många människor på andra sätt. För mig som kristen fungerar bröllopet som ett bevis på min kärlek till min partner, inför Gud. (Därmed inte sagt att Gud är blind för min kärlek till den/dem jag inte gifter mig med.) Det är för mig inte nödvändigtvis ett kontrakt som aldrig kommer att brytas, däremot tycker jag inte att vi skall gå in i ett äktenskap utan TRON om att det kommer att vara för evigt. I mitt liv representerar äktenskapet just den gränslösa kärlek du beskriver här ovan.
May 17th, 2009 at 7:52 pm
“. Själv ser jag äktenskapet som ännu ett uttryck för den patriarkala samhällssynen”
Där slutade jag läsa.
Sa jag förresten att vi gifter oss i september – jag och sambon? Och ja – vi är jämställda.
May 18th, 2009 at 4:10 pm
Ta med t-shirtar på din personturné! De tar två veckor att få dem levererade så det bli mer effektivt så!
Hälsar Annika med röda glasögon i Visby
Försökte hitta dig direkt på facebook, men icke; på min sida finns du nu med mig i min profilbild!
May 18th, 2009 at 5:24 pm
. Traditioner – ett värdeladdat ord som väcker varma känslor hos de flesta. Man tänker; blomsterkransar, mistel, levande ljus, nubbe till sillen, dans kring både gran och stång.
Sällan tänker man på att det är traditionen som kvarhåller begreppet skuldslavar i Indien. Eller att det är genom traditionens hävd som man kan skära av hela “murvan” på en liten flicka och sy ihop återstoden. Traditionen är också det som står för stening av obekväma, hedersmord på flickor och pojkar men… det är också den som trummar ihop fascister över hela Europa…
Att upprepa och härmas är en av de viktigaste egenskaperna människan har, aporna kan det bara delvis – utan desa egenskaper hade vi aldrig blivit människor. Därför är det inte konstigt att upprepningar ger en känsla av trygghet. Men de upprepande traditionerna är de största hoten mot all utveckling eftersom vi så snabbt glömmer av varför vi behövde dem från början.
Att inte ständigt ifrågasätta gamla vanor är det som hindrar oss från att växa både mentalt men också ekonomiskt.
Astrid Lindgrens rumpnissar och deras uttryck: Vaffö är det på dette vise?” är något av det bästa hon skrivit, allt måste hela tiden ifrågasättas, inte av elakheter utan för att undvika att bli intolerant och elak.
May 19th, 2009 at 2:00 pm
Jag önskar att jag kunde bjuda dig till mitt bröllop, jag skulle vara så stolt över att ha en gäst som håller ett sånt tal. Jag hejar på dig i alla väder, oavsett hur det går för dig i eu valet så tycker jag att du gör ett så himla bra jobb och du är så viktig för mig. Ända sen jag såg dig prata på hamnmagasinet i Umeå för flera år sen har jag känt mig vardagspeppad av dig. Tack för allt du gör!!
May 20th, 2009 at 8:43 pm
Intressant hur det i Sverige, landet med en jämförelsevis progressiv lagstiftning gällande allas rätt att ingå äktenskap (äntligen!) kan bli vanligare och vanligare med den typen av patriarkala maktstrukturer.
Jag har en bekant som är mycket påläst när det gäller kyrkliga traditioner, och vi har diskuterat just det här fenomenet. Hon förklarade att i svensk tradition blev brudparet avlämnade av respektive familjer på kyrkbacken. Det var då deras nya liv tillsammans började, genom att gemensamt gå uppför “livets väg”, altargången. Att amerikanska filmer påverkar oss så mycket att folk faktiskt tror att bli avlämnad av sin far är det traditionella svenska sättet är skrämmande.
Min bekant påpekade även att många av hennes vänner som arbetar som präster är maniskt rädda för att kronprinsessan Victoria ska välja att bli avlämnad vid altaret av kungen när hon gifter sig, för att det antagligen kommer bygga på “traditionen” och fler par kommer insistera fast präster avråder. Förhoppningsvis så har hovet mer koll än så.
May 21st, 2009 at 8:22 am
hej! jag vill skicka dig till bryssel, men det avgörande är vilken politisk grupp som du kommer härja i därnere. vilka vill du sälla dig till?
May 21st, 2009 at 11:50 am
Jag hörde att det inte är vanligt i Sverige att bruden leds fram av sin far, inte ens förr var det så. vi har inte den traditionen.
Jag tror det är hysterin från alla amerikanska filmer där bruden prydligt överlämnas av sin far. Visst, jag kan förstå att det kan känns värdefullt att ens pappa leder en fram… jag skulle tycka det var fint av andra anledningar. Men det som den gesten förmedlar är att bruden inte själv valt att ingå äktenskap med den man som står där framme och “tappert” väntar.
Keep up the good work!
/ R
May 22nd, 2009 at 7:14 pm
Jag röstade på dig igår!
May 23rd, 2009 at 7:54 pm
Det där med pappan har och göra med att de flesta mest har sett bröllop i amerikanska filmer och inte att det är en gammal sed här.
May 28th, 2009 at 12:32 pm
I Armenien kastar man röda äpplen på bruden på bröllopet för att se hur tålig hon är. Röda äpplen är för övrigt också en symbol för oskulden… gästerna bjuds på röda äpplen efter att den nya familjen kollat in lakanen efter blodfläckar.
Lara berättar mer här.
http://blogg.aftonbladet.se/pushingthelimits/2009/05/1204674
http://blogg.aftonbladet.se/pushingthelimits/2009/05/bryr-vi-oss
May 31st, 2009 at 11:14 pm
Helt rätt! Äktenskapet är en patriakalisk ritutal som tappat allt värde! En rit där man lovar evig kärlek iför något abstrakt i syfte att fördela egendom till mannens fördel. Nej bort med äktenskapet och inför en samlevnadslag.
Du har min röst!
Karl
June 3rd, 2009 at 2:38 pm
På tal om bröllop i utlandet kan nämnas de japanska shintovigslarna. Då har kvinnan på sig en stor vit huva som heter ‘tsuno-kakushi’, vilket betyder ‘att gömma hornen’. Horn av svartsjuka och själviskhet som växer fram vid ceremonin som skall döljas så att brudgummens familj inte ser dessa otäcka egenheter. Huvan symboliserar även trohet och lydnad till maken.