Denna ständiga fråga - är feminismen höger eller vänster? Nu i valet frågar sig många åt vilket håll kvinnor ska gå. Mitt svar är att vi ska gå framåt!
Men just nu går kvinnor hem. Från sina jobb. I den ekonomiska krisens spår ska det skäras i de verksamheter där kvinnor är i majoritet. Inte för att efterfrågan har sjunkit, som inom bilindustrin, utan för att skatteintäkterna, bl.a. efter stora skattesänkningar, inte räcker för att finansiera verksamheterna. Jag vet att en minskad bilförsäljning ger minskade skatteintäkter som i sin tur medför mindre pengar till skolan och vården. Om man fortsätter att räkna på samma sätt som tidigare, dvs. om man fortsätter med en ekonomi som helt bygger på en konsumtionsbaserad tillväxt och om man fortsätter att hävda att bara det som kan säljas och köpas som i en affär, är det som räknas.
Vart gick kvinnor innan krisen? Kvinnor gick inte. Kvinnor sprang. Sprang till dagis, sprang till jobbet, sprang till affären på lunchen, sprang hem, sprang förbi tvätt och tumlare, sprang i säng för att springa upp. Tid är den största bristvaran för kvinnor. Inte mer teknik på vänteläge.
Under 90-talskrisen var kvinnorna konjunkturens stötdämpare och så ser det ut att bli nu också. Kvinnor är krockkuddar för de systemfel som uppstår när de ekonomiska teorierna spårar ur i en verklighet som formats av en majoritet män.
Men det intressanta med feminismen är att den inte inskränker sig till att räkna huvuden. Det intressanta är feminismens förändringspotential. Vad händer när kvinnor, och män, med feminism som gemensam nämnare tar upp kampen mot den manliga maktordningen? Det gemensamma, feministiska ”vi:et”, skapas då i erfarenheter av motstånd och av erfarenheter av kvinnors underordning. Det avgörande, då, är inte vad du har mellan benen utan vad du har i huvudet. Det avgörande är att låta maktfrågan stå i centrum.
Om man reducerar feminismen till att bara betyda att det ska vara lika många kvinnor som män överallt, ja då kan man naturligtvis säga att feminismen kan tjäna vilket politiskt och ekonomiskt system som helst. Man kan naturligtvis förenklat säga att det som kapitalismen kräver är någons underordning, inte nödvändigtvis kvinnors underordning. Varför har det då blivit kvinnor?
Filosofen Pierre Bourdieu (”Den manliga dominansen”, Daidalos 1999) har uttryckt det så här: ”Det utmärkande för de dominerande är att de är i stånd att få sitt eget särskilda sätt att vara, erkänt som allmängiltigt. Vad det än gäller är definitionen av färdighet full av manliga implikationer som har egenheten att inte tyckas vara manliga.”
Män (som grupp) blir alltså aldrig benämnda eller tilltalade i termer av kön och makt. Det betyder att män inte finns som politisk kategori. Det betyder i sin tur att kvinnor (som grupp) kan beskrivas som underordnade utan att män pekas ut. Konflikten finns inte. Alla kan bekänna sig till jämställdhet och rättvisa löner. Alla kan vara överens om att vi måste få en förändring samtidigt som ingenting behöver hända och ingen kan avkrävas ansvar. Det är elegant!
Har man ett maktperspektiv, vilket feminismen har, synliggörs detta. Då blir könsskillnader, könsrelationsproblem och kvinnors sämre villkor en maktfråga. Problemen går att politisera, göras offentliga, och därmed förändra.
Men det innebär också att spräcka myten om att svensk jämställdhet har kommit så långt. Det innebär att sticka hål på en jämställdhetspolitik som talar konsensus, icke-makt, harmoni mellan könen, heteronormativitet och svenskhet. Det innebär att utmana det tänkande som konsekvent undviker konflikt, makt och kön/genus och som också undviker intressemotsättningar som utgår från sexualitet, socioekonomiska villkor och ras/etnicitet.
En politisk organisering med feminismen som självständig ideologisk utgångspunkt är ett svar på (den svenska) jämställdhetspolitikens tillkortakommanden. Den politik som bedrivs innanför de ramar som vi brukar benämna ”höger” och ”vänster” är uppenbarligen oförmögen att lösa de konflikter och konsekvenser som den patriarkala maktordningen producerar..
Feminismen innebär ett historiskt brott mot ett traditionellt tänkande i klasstermer respektive i liberala individtermer. Alltså kan inte feminismen höra till någon. Den är självständig. Den står på egna politiska ben. Den går framåt, i organiserad form. Just nu är den på väg till Bryssel.
Gudrun Schyman
www.skickaschymantillbryssel.nu
May 24th, 2009 at 11:20 pm
Hej Gudrun!
Jag har en fråga till dig.
Vad är det för skillnad på Humanism och Feminism egentligen?
Det känns som när folk hör ordet feminism så får dom genast det där ansiktsuttrycket “Åh va tröttsamt, ännu än som vill snacka om brudar som hatar män”.
Men det tycker jag är så himla synd egentligen. Jag tycker istället att alla är lika värda, oavsett hudfärg, sexualitet eller kön. Hade inte det varit bättre att vara ett parti som satsar på alla människors lika rätt och inte bara kvinnornas? För det är det folk, och jag får intrycket av. Det är därför många drar sig ifrån feminismen tror jag för att ordet är så “uttöjtat”. För att locka fler människor till partiet så tror jag att det skulle behövas förnyelse!
Det var allt från mig!
Mvh / Leo Brattfors
May 25th, 2009 at 12:02 am
[...] Idag bloggar Gudrun Schyman intressant om feminismen som ett historiskt genombrott som varken kan vara höger eller vänster, utan måste gå sin egen väg. Feminismen kan aldrig stå i skuld till socialism eller liberalism om vi ska nå verklig jämställdhet. Jag citerar ett stycke ur det mycket mer utförliga inlägget: Filosofen Pierre Bourdieu (”Den manliga dominansen”, Daidalos 1999) har uttryckt det så här: ”Det utmärkande för de dominerande är att de är i stånd att få sitt eget särskilda sätt att vara, erkänt som allmängiltigt. Vad det än gäller är definitionen av färdighet full av manliga implikationer som har egenheten att inte tyckas vara manliga.” [...]
May 25th, 2009 at 1:27 am
Min kommentar blev ännu längre än vanligt.. så jag lade den som ett inlägg i min blogg. Handlar om skillnaderna mellan könen bland annat!
Ligger i arkivet “Kvinnor och samhället” och heter “Giftiga kvinnor och män i skor”.
May 25th, 2009 at 1:28 am
[...] Schyman har gjort ett läsvärt inlägg på sin blogg idag – blogg.schyman.se - Går kvinnor till höger eller vänster i valet?“ Feminismen innebär ett historiskt brott mot ett traditionellt tänkande i klasstermer [...]
May 25th, 2009 at 8:47 pm
Hej!
Mitt i prick, Gudrun. Vi är många som knyter näven nu! Att feminismen inte ska åt vänster – eller höger för den delen –
utan FRAMÅT! är ljuv musik för mina rätt nötta öron! Många med mig är inte engagerade politiskt och vet inte vart vi skall placera vår röst. Jag menar
att blockpolitiken är föråldrad och mest bromsar upp viljan hos oss under 35 att engagera oss. Istället letar jag efter någon som är förnuftig nog att driva frågor processorienterat rakt genom livets alla skeenden utan att haka upp sig på ideologier eller färger.
Du får min röst den 7:e – jag skall nätverka och se till att du får fler.
Du personifierar sunt förnuft, strategiskt affärstänk och mitt i prick-humor i en härligt vasst verbal form.
Respekt.
Kram från mig
/Pernilla
May 25th, 2009 at 10:09 pm
Vad händer med den kvinnliga maktordningen, kommer män också att få tillgång till den?
När ska det t ex bli 50/50 vid vårdnadstvister?
Om det är så att kvinnor bara tjänar 80% av vad män tjänar, hur kommer det sig då att företagen anställer män? Är företagarna dumma?
May 28th, 2009 at 10:12 pm
Jag tror vi måste se allt i ett vidare perspektiv. Det spelar ingen roll om vi är röda, gröna, blå, feminist, invandrare o.s.v. Vi måste arbeta alla tillsammans för att ta oss tillbaka till toppen. Den curlingpolitik som bedrivits under så många år, där samhället ska ta hand om individen, har gjort så att nu när det behövs vet individen inte hur han ska ta hand om samhället.
En klok man sa engång “Fråga dig inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land.
Tillsammans blir vi starka -det finns en annan väg-
June 5th, 2009 at 3:56 pm
Men Gudrun!! vilken klockren beskrivning, jag blir lite till mig!
Adam: Varför uppfattar så många ordet “jämställdhet” som att kvinnor ska få “mer makt”? Det är ju inte så att den manliga och den kvinnliga maktordningen existerar var för sig utan de är ju beroende av varandra. Att kvinnor har mer makt i familjefrågor är ju en följd av att det är den makt män har valt bort till förmån för den samhälleliga och ekonomiska. Balans, dvs. jämställdhet uppnås ju genom att maktordningarna försvinner åt bägge hållen.
Och ang. din sista fråga, du gör ett påstående av något som är vida statistiskt belagt, så du har väl likaledes redan besvarat den också.