Två dagar efter sin 93-årsdag kom min mamma inte ur sängen. Hon hade smärtor i hela kroppen, särskilt i det opererade (lår)benet. Såret var svullet och rann. Jag mötte sjuktransporten på akuten och när den tredje eller fjärde nya personen kom in i undersökningsrummet och vänligt sa sitt namn och frågade saker som mamma, med smärtan ilande i kroppen och alltmer förvirrad, inte kunde svara på, minns jag att jag undrade hur i helvete en gammal människa som inte har en frisk anhörig med sig överhuvudtaget kan klara detta? Varje gång vi blev ensamma, mamma och jag, frågade hon ängsligt, – Vad var det där?
Jag letade upp personal med behörighet att ge smärtstillande, följde med till röntgen, var påstridig nog för att få följa med in, för att mamma skulle förstå varför hon skulle vrida och vända på sin smärtande kropp. Jag talade lugnande och tröstande, hade förståelse för personalens rutiner och effektiva vänlighet men såg att mamma begrep allt mindre ju längre tiden gick.
Hon hade inget brutet men en kraftfull infektion, långt in i benet. Ny operation samma kväll. Ny kula, nytt sår, ny antibiotika modell hästkur. Hon kom hem från sjukhuset efter några dygn, kraftigt försvagad. Får i sig dryck men inte mat. Tuggorna växte i munnen. Kroppen tunnade ur. Personalen på äldreboendet var änglar och min dotter, min bror och jag turades om att besöka.
Jag smörjde och masserade och talade om tider som varit. Gick igenom våra liv, allt det vi hade delat. Det var mycket. Jag berättade för mamma om mamma som mamma, mamma som yrkeskvinna, mamma som alkoholisthustru, mamma som familjeförsörjare, mamma som attraktiv änka, mamma som politisk aktivist och pigg pensionär, mamma som ovärderlig mormor och uppskattad gäst bland mina vänner. Mamma som höll ihop, mamma som höll ut, mamma som höll fast, mamma som höll av, mamma som höll om, mamma som höll på att gå sönder, mamma som höll för allt, mamma som alltid fanns där, mamma som Min. Och jag såg i mammas ögon att hon också kom ihåg. Och när jag berättade för mamma blev det lika mycket en berättelse om mitt eget liv, för mig själv. Och jag insåg att mamma var den enda människa på hela jorden som jag fullt ut kunde dela hela den här berättelsen med. Bara hon hade funnits hela tiden i hela mitt liv. Och jag greps jag av en stor kärlek och en stor sorg. På samma gång så enkelt och så svårt.
Några månader senare dog mamma. Men jag fortsätter att prata med henne. Idag, på Mors dag, och alla andra dagar. Hon är min mamma. För alltid.
May 31st, 2009 at 10:05 am
Å så fint!
Du skriver så fint, så jag blev tårögd!
Det händer inte ofta när jag läser en blogg.
Jättefint!
May 31st, 2009 at 10:33 am
Herregud vad fint. gråter nästan.
May 31st, 2009 at 10:51 am
Vackert skrivet om mamma.
Jag pratar också vidare med mamma sedan hon dog.
May 31st, 2009 at 10:55 am
Fint skrivet!
May 31st, 2009 at 11:49 am
Vad otroligt vackert skrivet om din mamma.
May 31st, 2009 at 12:58 pm
Jobbar själv inom vården ibland och det är verkligen tufft och stressigt. Vi har knappt tid att ta hand om dem ordentligt för att vi har flera andra att springa till. Samtidigt fortsätter man att dra ner på vården ännu mer för att vi inte anses ha några pengar för god vård. Samtidigt som min kommun stänger ner äldrevård för att den är dyr bygger vi en stor sporthall (mitt i finanskrisen!) som kommer kosta miljoner bara att underhålla varje år.
Jag förstår inte hur de tänker!
May 31st, 2009 at 1:06 pm
Vården är svår. Men så vackert skrivet, Gudrun. Jag gråter när jag läser.
May 31st, 2009 at 1:13 pm
Det var väldigt fint skrivet – min mamma gick igenom en svår hjärtoperation förra året och jag förstår precis det du skriver om. Min mamma har jag dock kunnat fira idag i levandet livet – återhämtad och pigg efter en fantastisk insats av den svenska sjukvården./VS
May 31st, 2009 at 6:49 pm
Hej tycker du skriver och gör någonting välldigt bra!!!
May 31st, 2009 at 9:23 pm
Så underbart skrivet , starkt vemodigt och ännu en bekräftelse på vilken imponerande kvinna du är.
Mvh Ylva
June 1st, 2009 at 7:30 am
Jag blir berörd av det du skriver, reflektioner om din mamma, om ditt eget liv i berättelsen om mamma. Jag förlorade min fina mamma förra året. Hon fick en stroke i thalamus av alla ställen.Det gjorde att hon förutom att bli förlamad på ena sidan också blev en fånge i sin kropp. Inte kunde uttrycka viljan alls, inte prata begripligt, inte göra annat än att lita på sin omgivning. Jag var tvungen vara hennes röst, hennes öron, ja hennes livvakt nästan. En del behandlade henne som ett träningsobjekt-detta var sommar med orutinerade vikarier, en del var rädda och kunde inte möta henne alls. Och så vidare till äldreboendet där en helt annan men människoovärdig historia kan berättas. Hon klarade detta tillständ i 3 månader. De tre hemskaste i mitt liv. Man jag har aldrig varit så nära rent fysiskt min mamma, masserat, försökt förstå osv. Och som du skriver-min mamma var den enda som varit med mig hela mitt liv. Det är stort. det är sorg. Det är kärlek. Tack.
June 1st, 2009 at 9:36 pm
ÅH vad det är svårt ibland, och fint. Du skriver så fint, att du kan i dessa dagar.
Lycka till nu.
June 2nd, 2009 at 1:07 pm
Du har så rätt i det du skriver, har liknande upplevelser med min gamla far. Jag beundrar ditt driv och engagemang och du är en förebild för mig i livet! Klart jag skall rösta på dig!!!
Vänligen Katarina
June 2nd, 2009 at 3:41 pm
Må Gud hjälpa din mamma vara frisk.
June 2nd, 2009 at 5:31 pm
[...] alla i ett underbart stödmingel på Momma i Stockholm i söndags på mors dag. Läs också Gudruns fantastiska hyllning till sin mor hon skrev dagen till [...]
June 4th, 2009 at 2:00 pm
hej Gudrun igen…tack för besöket på QQ i Karlstad, läste din text om din mamma, det beröde mig djupt, min mamma gick bort alldes för tidigt , i alkohol jag fann tröst i din text…tack Gudrun , jag hoppas du kommer till Bryssel, du gör skillnad bland alla dessa gubbar där nere , du behövs!!! ska rösta på dig
lycka till
June 5th, 2009 at 6:02 pm
Vad fint skrivet.
June 6th, 2009 at 4:38 am
Vad gör man om man definitivt inte alls gillar sin mamma.
Jag gillar faktiskt inte min mamma och umgås därför inte med henne.
Vad tror du om det?
Är det antifeministiskt.
Jag är nämligen feminist (till skillnad från min mamma).
June 6th, 2009 at 9:23 am
Oerhört vackert och gripande. Jag är så imponerad av dig Gudrun, på alla plan! Min man som tidigare suckade varje gång du omnändes (och jag hejade förstås). Efter att han med en del forcering från min sida tagit sig tid att lyssna på dig ett par gånger och sett ett par tv-program där du medverkat har han nu gjort en helomvändning. Visst är det roligt??!! Nu ska vi båda rösta på dig imorgon. Du är helt enkelt bäst!!! Kram från oss