Gudrun Schymans Blogg

Tankar efter ett val och före ett annat

Snart har vi alla siffror, ner till mikronivå. Vem röstade på vad och varför just så? Ålder, utbildning, geografi och demografi.  Alla fakta finns inte på bordet ännu men jag vill ändå reflektera över en stark tendens, som oroar.

Vi blir allt mer internationaliserade. I produktion, konsumtion och kommunikation. Vi har gränsöverskridande kapital, handel, arbetskraft och information. Men hur är det med politiken? Där verkar det som om utvecklingen går åt motsatt håll. I takt med att globaliseringen tilltar verkar de politiska perspektiven krympa.  Jag ser två samverkande tendenser;

Den första är att organiserad nationalism, fascism, främlingsfientlighet och protektionism går framåt. Nya högerextrema och fascistiska partier har haft framgång i EU-valet och tar nu plats i parlamentet. Visst, några har backat också så det totala antalet platser minskar, men t.ex. i Frankrike beror det på att den sittande högerregeringen framgångsrikt fångat upp en hel del av bl.a. Le Pens väljarstöd. Högerextrema väljare har alltså blivit tillfredsställda av sittande regeringar, inte ändrat uppfattning. Även om de högerextrem inte på långa vägar är i majoritet så är det just inverkan på den legitimerade högern och borgerligheten som är det bestående. När alla tar steg åt höger så gör verkligen alla det. Också liberaler, socialdemokrater, gröna och vänster. Visserligen under protest men verkligheten vinner.

Den andra tendensen är att ”en-fråge-röstande” ökar. Piratpartiet är ett exempellöst exempel på detta men också folkpartiets Marit Paulsson-effekt. ”Mat-tanten” inger förtroende. Att FP samtidigt vill ha mer kärnkraft i hela Europa, vill att Sverige ska bli medlem i Nato snarast och dessutom vill skynda på införandet av Euron, var knappast det som förde FP framåt. Att PP inte hade något att säga om mänskliga rättigheter för kvinnor (abortsituationen, EU-biståndet som begränsas av religiös fundamentalism inom EU) eller fascismens frammarsch störde inte heller.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att skillnaden i framgång för PP i förhållande till framgången för F! är ett typiskt tecken på hur män som finns i partier (PP och andra), som redan har nästan allt, i sina krav på ännu mer, mobiliserar och får mer stöd än feministiska krafter som kämpar för kvinnors mest grundläggande rättigheter. Halva befolkningens rätt till sin kropp och rätt till frihet från våld engagerar mindre än rätten till frihet på Internet. En annan och alternativ grundsyn (feminismen), som kan motverka väpnade lösningar av konflikter och klimatkriser, engagerar mindre än avregleringen av informationstekniken.
Vad kan vi lära av det inför 2010?

För det första kan vi konstatera att politik har ett kön. Det har nu blivit uppenbart för fler och det är bra. Det har länge funnits en falsk föreställning om politik som något könsneutralt och det har motverkat politiseringen av den diskriminering av kvinnor (bl.a. löneskillnaderna) som fortfarande dominerar.

För det andra får vi konstatera att blockpolitiken, samtidigt som den cementerats i två allianser, håller på att vittra sönder. Det blå laget kan komma att få aktivt stöd av liberalerna i PP (partiledningen är sanna och ibland ultra liberaler) och passivt stöd från SD. Att det borgerliga blocket skulle avstå från stöd av SD i en kamp om regeringsmakten tror väl ändå ingen?

Var ska då det röda laget hämta stöd? Jag ser Feministiskt initiativ som SD:s absoluta ideologiska motpol. Feminismens utgångspunkt är universella mänskliga rättigheter och antidiskriminering. När det dominospel som går ut på att alla tar ett steg till höger startar också här, finns feminismen som motkraft. Jag tror att allt fler kommer att uppskatta det, ju närmare nästa valdag vi kommer.