Ordet säkerhetspolitik associerar de flesta med utrikespolitik och försvaspolitik. Det handlar om territorium, revir och kontroll. Det handlar om män som med vapen i hand ska förstås som försvarare av kvinnor och barn. Det handlar om patriarkalt tänkande som pågår trots upprepade misslyckanden. Mer militär ger inte säkerhet, i synnerhet inte för kvinnor och barn. Det visar med all önskvärd tydlighet de krig som f.n. pågår, t.ex. det i Afghanistan.
Om vi skulle våga vidga begreppet säkerhet och börja tala om en politik för att människor ska kunna vara säkra så är misslyckandet ännu värre. Särskilt om vi ser på den halva av befolkningen som heter kvinnor.
Antalet anmälningar som gäller mäns våld mot kvinnor har ökat med 34% de senaste tio åren, enligt Brottsförebyggande Rådet, BRÅ. För två år sedan anmäldes 26 900 fall. Väldigt få män blev dömda. Mörkertalet är stort och en uppskattning är att runt 80% av våldet mot kvinnor, i nära relationer, aldrig anmäls. Allt enligt BRÅ.
Det betyder att varken säkerhetspolitik eller rättsäkerhet omfattar kvinnor.
