Prostitution har inget med sex att göra!
Kraven på legalisering av prostitutionen och avskaffandet av sexköpslagen har kommit igång (igen) i samband med Littorins avgång. Flera debattörer menar att lagen är ett utslag av moralism. Man menar att försäljning av sexuella tjänster i huvudsak sker på frivillig grund.
Det är väl självklart att vi inte ska ha en lag som reglerar människors sexualitet. Just för att så många tycks tro att prostitution handlar om sexualitet och sexuell lust, inom ramen för fria val, blir debatten förvirrad. Det finns fakta för den som är seriöst intresserad. Enligt Ungdomsstyrelsen har 80 procent av svenska unga kvinnor och män som sålt sex själva varit utsatta för sexuella övergrepp i tidig ålder. De har också signifikant sämre psykisk hälsa. Genomsnittsåldern för deras debut inom sexförsäljning är 14 år. Hur mycket av frivillighet finns det hos dessa flickor och pojkar? Vet sexköpsförespråkarna över huvud taget vilka villkor prostituerade lever under? På Prostitutions- och Spiralenheten i Stockholm, som har mångårig erfarenhet att arbeta med både säljare och köpare, berättar klienter att försäljningen/köpen aldrig handlar om sexuell lust. Istället kan transaktionen för båda parter handla om att reducera ångest. Det kan också handla om att tjäna snabba pengar för att kunna betala tillbaka en skuld. Vid djupare och längre samtal framkommer en förståelse av prostitutionen som ett självskadebeteende. En upplevelse av värdelöshet kan manifesteras i ett ytligt rolltagande baserat på makt. Mannen demonstrerar makt genom att köpa. Kvinnan gör samma sak genom att ha kontroll över vad som får göras och vad som inte får röras. Betalningen kan paradoxalt nog ge bägge en känsla av överläge. Makt och maktlöshet vävs samman i ett möte inom ramen för genuskontraktets starka och oskrivna lagar.
Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex är fel. Det är en lag som förbjuder någon att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för något som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet.
Den svenska sexköpslagen antogs därför att vi, i den då föreliggande riksdagsmajoriteten, menade att prostitution måste ses i ljuset av att vårt samhälle präglas av ett maktmönster där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp. Eftersom merparten av prostitutionen, då liksom nu, handlar om män som köper sexuella handlingar av kvinnor, bör prostitutionen förstås i ljuset av att samhället värderar män och kvinnor olika. Enligt sexköpslagen begår den som köper sex ett brott. Brottet begås av en person i förhållande till en annan person. Lagen är väl att märka placerad i kapitlet Om sexualbrott – inte i Om brott mot allmän ordning. Men lagen har varit otydlig och otillräcklig på den här punkten. Domslut har utvecklats till praxis som underlåter att se prostituerade som brottsoffer.
Många legaliseringsinvrare refererar till Tyskland. Där är prostitutionen laglig och reglerad. Skälet till att det fanns/finns kvinnoorganisationer som stödjer denna ordning hittar vi i en debatt på 90-talet där en del feminister menade att det inte var någon skillnad på sex inom äktenskapet eller utom, t.ex. vid prostitution. I bägge fallen sågs sex som en del av och en konsekvens av en patriarkal maktordning. Det kvinnor underkastade sig hemma skulle de ta betalt för ute i samhället. Därför ville man att prostitutionen skulle betraktas som ett yrke. Köparna diskuterades aldrig, där och då.
I Sverige gjorde vi tvärt om. Vi synliggjorde det verkliga problemet – efterfrågan. Efter tio år har nu sexköpslagen utvärderats i en statlig utredning. Resultatet ska ut på remiss men slutsatserna är tydliga. Sexköpslagen ger resultat. Prostitutionen har minskat, Sverige ses inte längre som ett attraktivt land för trafficking och attitydundersökningar visar att majoriteten av allmänheten är positiva till lagen. Utredningen föreslår att maxstraffet för sexköp ska skärpas till ett år. Der är utmärkt. Man föreslår också att de som säljer sex ska kunna vara målsägande. Det innebär att den som säljer alltså nu föreslås kunna få brottsofferstatus. Det skulle ge en ekonomisk möjlighet att förändra prostituerades situation utan att staten behöver betala. Sexköparen har pengar. Utredningens förslag går alltså vidare med tanken att placera ansvaret där det hör hemma. Hos hallicken och köparen.
