Sverigedemokraterna får mycket media. Det finns två skäl. Det ena är att de ligger nära fyraprocentsspärren. Det andra är att ingen vill ha med dem att göra. Att ingen vill ha med dem att göra beror på att de har politiska uppfattningar som rimmar illa med den demokratiska grundsyn som vilar på respekt för varje människas värde och likabehandling. De förordar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter. Ett land, ett folk, en kyrka, ett språk, en typ av familj, osv. är kärnan i deras politik.
När opinionsmätningar visar att väljarstödet tenderar att nå riksdagsspärren skulle man kunna förvänta sig en politisk debatt som klargör värdet av en politik för icke-diskriminering och mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Men den debatten saknas. I ställer rör sig debatten om huruvida SD ska få komma till tals. De väljare som i opinionsmätningar stödjer SD känner sig spottade på och upplever att de etablerade partierna vänder dem ryggen. De får alltså inga argument som skulle kunna förändra deras synsätt utan snarare moraliska fördömanden. Jag har fått mail från personer som tänker rösta på SD i ren trots.
Det blir en tystnadens kultur i politiken som rimmar illa med ambitionen om en demokratisk dialog. När centrala media beslutar att SD inte ska finnas med i utfrågningar tvingas man samtidigt att sortera bort andra politiska rörelser, som är ideologisk motkraft till SD.
Feministiskt initiativ är en sådan rörelse.. Mot SD:s politik kränkningar av mänskliga rättigheter och diskriminering sätter vi universella mänskliga rättigheter och antidiskriminering. Det är vår utgångspunkt när vi adresserar alla politikområden.
Också SD adresserar alla politikområden. SD är inget enfrågeparti, även om de förordar en och samma lösning på alla problem, nämligen stoppa invandringen. Alltså är det viktigt att granska deras politik också på andra områden än invandrar- och flyktingpolitiken. Kvällens debatt i Agenda handlade om våldtäkter. SD har läst statistik som fan läser bibeln. Man påstår att det går att stoppa våldtäkter genom att stoppa invandringen. Den överrepresentation av utländskt födda förövare sammanfaller snarare med att det är män, dåligt utbildade och ekonomiskt svaga, som är överrepresenterade. Precis som i andra brott är klass och kön mer samverkande än etnicitet och kultur.
SD:s recept för att stoppa våldtäkter är att stoppa invandringen, sätta upp fler övervakningskameror (de flesta våldtäkter sker i sovrummen så det blir alltså där kamerorna ska sitta?) och ge pepparspray till kvinnorna. Den genuskunskap som visar oss hur könsstereotyper lägger fast en mansroll som fylls med våld och virilitet och underförstådda uppfattningar om att mäns sexualitet är okontrollerbar och kvinnors kroppar ska stå till förfogande, ja den kunskapen betraktar SD som trams. De stereotypa könsroller vi har menar SD är nedärvda och ska ligga till grund för organiseringen av samhället, dvs. mannen på jobbet och kvinnan hemma med barnen. Abort ska förbjudas efter 12:e veckan eftersom vi behöver fler barn i landet. Svenska barn alltså. Inte barn som har föräldrar som är födda någon annan stans.
Att våga utmana SD på debatt ser jag som både en demokratisk rättighet och en demokratiskt skyldighet. Jag tror inte att det går att tiga ihjäl högerextrema åsikter och närmast fascistiska
föreställningar om en ”ren” nationalstat. Jag tror att vi måste våga lita till människors förmåga att kritiskt kunna ta till sig eller avvisa information. Och jag tror att vi måste våga lita till en demokratiskt process där forskning, fakta och folkbildning kan fördriva fördomar och förnedring. Jag tror helt enkelt på talesättet att om man sätter trollen i solen så spricker dom!
Att partiledarna i riksdagspartierna väntar med att möte SD kan jag förstå. Det vore att ge dem mer uppmärksamhet än de förtjänar. Men lokalt och regionalt borde partiernas företrädare våga ta debatten. Att media under Prideveckan i Stockholm skrev spaltkilometer om det faktum att SD inte bjöds in till debatter och paneler, samtidigt som de partier som var som mest aktiva, hade flest arrangemang och har störst engagemang i de politiska sakfrågorna, inte fick en rad, visar hur fel rapporteringen kan bli.
För Feministiskt initiativs del, som ett parti som är SD:s absoluta ideologiska motpol, är det självklart att medverka till att väljarna få så bred information som möjligt om var vi står, men också våra politiska motståndare.
Gudrun Schyman
