Trots många år av utfästelser från såväl politiker som arbetsmarknadens parter är lönegapet mellan kvinnor och män i stort sett oförändrat sedan tre decennier tillbaka.
Under Almedalsveckan i somras gjorde vi i Feministiskt initiativ vad vi kunde för att få upp frågan på dagordningen. Vår symboliska protest i form av att bränna 100 000 kronor – motsvarande vad landets kvinnor går miste om per minut – fick eko i hela världen. Det som inte fått lika stor uppmärksamhet är att flera fackförbund i dag menar att en del av ansvaret för lönefrågan måste lyftas till en politisk nivå. Dagens ordning ger nämligen inte facken möjlighet att på egen hand åtgärda lönegapet. De olika fackliga organisationerna har ansvar för sina medlemmar, inom sin del av arbetsmarknaden. Att arbeta för utjämning mellan olika sektorer ligger inte inom förbundens ansvar. På samma sätt ser det ut inom arbetsgivarorganisationerna. Det gängse svaret att det här, lönediskrimineringen, är en fråga för arbetsmarknadens parter, håller alltså inte.
Veckan innan valet gick Vårdförbundets ordförande ut i en debattartikel (Arena) och krävde svar från samtliga riksdagspartier på frågan om vad de tänkte göra för att rätta till missförhållandena. Hon beskrev hur ambulanssjuksköterskor, efter fem års akademisk utbildning, hade lägre löner än sopåkare. Fick hon något svar från något parti i riksdagen? Nej. För några dagar sedan tog SKTF:s ordförande upp samma problem i en artikel (DN debatt 26 sept) och föreslog en statlig kommission. Hon skrev ”… i avtalsrörelse efter avtalsrörelse har vi lyft frågan om strukturella löneskillnader utan att nå några större framgångar.” Hon riktade en rak fråga till Reinfeldt: – Är du beredd att medverka till att minska lönegapet mellan kvinnor och män? Har hon fått något svar? Nej.
Däremot har det kommit kommentarer från Sydsvenska Dagbladet, i en ledare den 27 september. Där menar man att det inte finns några mirakelkurer för att motverka strukturella löneskillnader och upprepar det gamla beprövade och resultatlösa mantrat: ”Högre löner i kvinnodominerade yrken kommer främst att åstadkommas med mer lönekonkurrens också i den offentliga sektorn. Det som krävs är satsningar på större valfrihet, ett utökat antal huvudmän, en förbättrads jordmån för entreprenörskap.”
Man/kvinna tar sig för pannan! Det är samma svar som de borgerliga partierna närmast ryggradsmässigt levererat de senaste 15 åren och som arbetsgivarorganisationerna också har som sin ramsa. Det har genomförts bolagisering och privatisering på löpande band det senaste decenniet. Det har inte gett resultatet högre löner. Samma retorik använder också de rödgröna politikerna, fast man säger tvärtom, dvs. att kommuner och landsting ska tillföras mer pengar och att det ska leda till att lönerna höjs inom vård, skola och omsorg. Vi vet av erfarenhet att resurstillskotten till offentlig sektor hittills inte har resulterat i ett minskat lönegap – av det enkla skälet att kvinnors löner inte prioriteras framför andra behov i den offentliga sektorn. Dessutom – alla talar bara om offentligt anställda kvinnor. Hälften av alla kvinnor jobbar i privat sektor. Samma sektorsdiskriminering finns där.
Vad det handlar om är att vi måste våga förändra de värderingar som ligger till grund för dagens lönebildning. Det finns ett unket 50-talstänkande i botten idag. Föreställningar om att det är mannen som är familjeförsörjaren och därför ska ha fast heltidsjobb men en lön att leva på, medan kvinnan fortfarande förväntas vilja dryga ut hushållskassan när hon jobbar. Alltså behövs varken heltid eller anständiga löner. Det finns ju en man i familjen… Pappa Metall ska gå före och mamma Kommunal ska komma efter.
Visst är det pinsamt att vi inte kommit längre men för att vi överhuvudtaget ska kunna komma vidare krävs det att vi erkänner att könsmaktsordningen är inte i första hand en kapitalistisk kalkyl, utan en envist återkommande uppdelning av världen i manligt och kvinnligt, med stora minustecken framför allt som kallas kvinnligt. Det är ett mönster som reproduceras i våra sovrum, i media och reklam – och, inte minst, i lönekuverten.
För jämställda löner behövs alltså ett politiskt initiativ som siktar in sig på kärnfrågan: lönerna. Det är rimligt att ansvaret för den ekonomiska utjämningen delas av arbetsgivarna och skattebetalarna. Feministiskt initiativ har föreslagit att hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansierar en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer kvinnors löner. Fonden finansieras via en höjd arbetsgivaravgift med en halv procentenhet och ett lika stort statligt tillskott. Det förslaget står inte på något sätt i motsättning till SKTF:s förslag om en Jämställdhetskommission eller Vårdförbundets förslag om politiska initiativ. Tvärtom har vi samma syn: många har haft lång tid på sig att göra mycket, men förändringarna har uteblivit. Nu är det dags för politiska initiativ.
Vad den här frågan också visar är behovet av ett självständigt feministiskt parti, som inte låter sig bakbindas av politiskt vanetänkande eller lojaliteter med manliga maktstrukturer inom samhällets olika institutioner.
Gudrun Schyman
_____
